Kapitalismens kollaps?

För en tid sedan hade jag förmånen att lyssna till en föredragshållare. Hon berättade om de stora trenderna. Alltså, inte modetrender och liknande, utan trender som visar hur människor tänker och förhåller sig till varandra och sin omvärld.

Hon menade att vi fram till finanskrisen 2008 hade en stor tilltro till kapitalismen, men att krisen fick många av oss att tänka om. Kanske inte kapitalismen är det bästa verktyget för att skapa ett hållbart välstånd?
2008 års finanskris sågs som ett bevis på att det kapitalistiska systemet hade misslyckats.

Och det kunde man väl ge sig fan på – att det var så det skulle komma att tolkas.

Att få kritik för något som man inte har gjort är jobbigt och kränkande. Att bli oskyldigt anklagad är nog bland det värsta en människa kan utsättas för. Om kapitalismen vore en person, så skulle dessa anklagelser om att kapitalismen skulle ha orsakat finanskrisen, antagligen vara föremål för en rättsprocess om förtal och ärekränkning vid det här laget.

För vad kapitalismen handlar om är idén om att två personer fritt ska få förhandla om ett frivilligt utbyte av varor och tjänster. Denna process ska vara fri från påverkan från en tredje part, som inte är en del av affären.

När processen störs av en tredje part som lägger sig i, är det inte längre en fråga om kapitalism. Om den tredje parten är staten eller någon annan monopolistisk institution, t.ex. en centralbank – så är det inte längre fråga om kapitalism. Då är det interventionism.

Det finns massor med teorier om varför finanskrisen inträffade. Allt från Bill Clintons politik som skulle leda till att alla amerikanska medborgare skulle äga sina egna hem, agerandet av de statliga bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac (Gud vilka fräna namn, de har!), centralbankernas fiktivt låga räntor till vetskapen om att staten skulle rädda alla aktörer på finansmarknaden vilken skapade osunt risktagande.

Troligtvis är orsaken till finanskrisen inte en enskild händelse, eller företeelse, utan en kombination av en rad olyckliga omständigheter.
Men gemensamt för alla dessa olyckliga omständigheter är att ingen av dem har något med kapitalismen att göra.

Krisen uppstod visserligen på finansmarknaden. En marknad som är många förknippad med kapitalismen, för att det är där som affärer görs upp och priser sätts.
Men problemet orsakades inte av marknaden, utan av de interventioner som drabbade marknaden.

När nu den amerikanska centralbanken (FED) inte lyckades höja räntan den här gången heller, och när nästa kris till följd av detta förr eller senare kommer, så sätter jag min loppätna hatt på att kritiken kommer att riktas – inte mot FED eller mot staten – utan mot, just det! – kapitalismen.

Jag har så svårt att förstå varför idén om fritt utbyte av varor och tjänster är så provokativ och besvärande för så många människor att den ständigt måste utsättas för alla dessa falska anklagelser och påhopp.