Klimat, frihet och demokrati

För ett tiotal år sedan började jag intressera mig för klimatfrågan på allvar. Jag som – i alla sammanhang och särskilt på den här bloggen – försöker vara ärlig, måste erkänna att det främst var de så kallade ”skeptikerna” jag läste på den tiden.
På den tiden jag gjorde podradio under rubriken ”Radio Bonde” intervjuade jag en av dem jag läste då, för tio år sedan. Avsnittet hittar ni här, om ni är intresserade:

https://blogg.land.se/bonde-pa-riktigt/radio-bonde-avsnitt-10-klimatet-med-peter-stilbs/

Mycket av kritiken som skeptikerna framförde var baserad på ganska tekniska invändningar mot de antaganden som utgör grund för klimatmodellerna. Ett annat spår i kritiken var lite mer åt det konspirationsteoretiska hållet, där man oroade sig för att klimatfrågan skulle användas som ett verktyg för att flytta makt till en liten grupp människor som, utan demokratisk grund, skulle få befogenhet att styra och ställa över folk och länder.

Jag var, fysiker som jag är, mest intresserad av de fysikaliska modellerna och antagandena som de byggde på. Det där konspirationsteoretiska resonemangen var kanske mer att betrakta som underhållning än något annat.

Men nu, tio år senare, verkar det finnas fog att bli orolig. Det höjs mer och mer röster som är inne på att vi måste ”pausa demokratin” en stund, så att vi kan lösa det här problemet med klimatet.
Fredrik Haage skriver om fenomenet på ledarplats i Smålandsposten:
http://www.smp.se/ledare/nya-kalla-demokratitoner/

Förra veckan var jag på en konferens. Där fick jag bevittna en professor som helt utan skrupler och helt utan att ifrågasättas, sade att ”det är dags att överge de ideal som kom ut från upplysningstiden – idén om den fria människan och idén om marknadsekonomi. Dessa tankar har nått vägs ände, och det slutade med en klimatkatastrof”.

Jag fick kalla kårar utefter ryggen när jag satt i publiken och lyssnade. Historien är fylld av skrämmande exempel på när folk får för sig att vi har ett stort gemensamt projekt som är så viktigt att vi inte riktigt har tid och råd med att låta folk göra som de vill. Ett exempel är de olika kommunistiska samhällen – t.ex. Sovjet – som man accepterade, bara för att man trodde att man var på väg mot ett samhälle som skulle bli så bra för alla. På vägen dit fick man minsann tåla lite uppoffringar. Man måste, som bekant, knäcka några ägg för att göra en omelett, och självklart är man hellre röd än död.

Klimatfrågan är verkligen en fråga om vilken värld vi vill lämna över till våra barn. OM det nu är så att det verkligen är den fria individen och de ideal som frigjorde människan från religionens, kyrkans eller kungens förtryck som ledde fram till att det blev lite varmare på jorden – är dessa värden då ändå inte viktigare än FN:s klimatmål?

Man kan givetvis anse att det faktiskt är viktigare att ”rädda klimatet” än att bevara demokrati och frihet. Men man måste iallafall ställa sig den frågan.
Eller, så inser och anser man att det finns lösningar som är förenliga med frihet, marknadsekonomi och demokrati. På helt frivillig och marknadsmässig grund kan bioekonomin utvecklas mot förnyelsebara material och bränslen som ersätter oljan. Genom sedvanlig innovation och produktutveckling kan transporterna utvecklas mot mer energieffektiva och miljövänliga alternativ. Inte vet jag om Elon Musk och Tesla sitter inne på lösningen, men om inte de gör det så kanske någon annan konkurrent dyker upp som gör det.

Den absolut sämsta lösningen, både ur frihets- och klimatperspektiv, är att ge en liten upplyst elit maktbefogenheter att självsvåldigt styra och ställa enligt en i förväg fastlagd plan.
Som Fredrik Haage skriver, när han läser Anders Wijkmans uttalande om att demokratin behöver pausas: ”Tjockare än så var inte det demokratiska lagret”

Huvaligen!