Konventionellt eller inte?

För en tid sedan var jag på studiebesök hos en större lantbrukare. På gården bedrevs det både ekologisk och, så kallad, konventionell produktion. Givetvis fick lantbrukaren frågan om vilket av dessa produktionssätt som han tyckte var bäst.

Lantbrukaren ville inte svara på den frågan. Givetvis hade han en uppfattning, men den höll han helst för sig själv. Han konstaterade att det fanns efterfrågan på både konventionella och ekologiska varor och att han hade möjlighet att tillgodose efterfrågan av både det ena och det andra. Dessutom kunde han göra det på ett sätt som lönade sig.

Den här avslappnade och strikt ekonomiska inställningen till frågan om ekologiskt eller konventionellt är kanske föredömlig. Vi producerar det konsumenterna vill ha helt enkelt. Vad vi producenter personligen tycker och tänker spelar ju faktiskt ingen roll ur ett affärsmässigt perspektiv.

Men för många bönder är det inte så enkelt. Många av oss är drivna, inte bara av lusten att för tillfället tillfredsställa konsumentens behov, utan även att göra ”rätt” i ett större perspektiv. Våra personliga uppfattningar om vad som är rätt och fel har formats på olika sätt. En hel del kommer säkert med modersmjölken och yttrar sig antingen i att vi ärver våra föräldrars uppfattning eller i att vi – i något slags tonårsrevolt – har anammat den motsatta uppfattningen. Vi har präglats av de stämningar som rådde då vi utbildade oss och vad olika, mer eller mindre, färgstarka lärare på lantbruksskolor och universitet sade.

Kort sagt, många ser inte bondeyrket som vilket yrke som helst, utan som en större mission där vi ska skapa förutsättningarna för en framtid där välståndsutvecklingen kan garanteras på ett hållbart sätt. Vi anser oss, med rätta, vara väldigt kunniga i våra yrken. Vi har många gånger en hög utbildning som lantmästare eller agronomer och vi har ofta dessutom generationers nedärvda kunskap om just våran gårds förutsättningar.
Att vi, med den självbilden, skulle nedgradera oss till att blint följa konsumentens ”tyckande” som ledstjärna – det tycker nog många bönder känns fel. Vi bönder vet ju rimligtvis mer om vad som är rätt och fel på just våra gårdar, än vad en godtyckligt vald konsument gör.

Det som gör att frågan om ekologiskt eller konventionellt är så svår, är att det inte finns något enkelt svar på vad som är bäst. De olika systemen har sina för- och nackdelar och dessutom varierar förutsättningarna från gård till gård så att det som är rätt på en gård kan vara fel på en annan.

Jag ser i mitt facebookflöde att denna artikel delas ganska friskt idag:

http://www.dn.se/debatt/ekologiskt-jordbruk-har-aldrig-varit-battre-for-miljon/

Den är skriven på ett sätt som tydligt visar vad de båda författarna har för uppfattning i frågan. Det ska påpekas att det säkert finns andra som har goda argument för en annan uppfattning. Men det intressanta är den bild som finns länkad där man har försökt reda ut inom vilka områden som ekologiskt är bättre än konventionellt och vice versa. Som ni ser, är det inte så att det ena eller det andra är entydigt bättre.

Man skulle kunna tänka sig att göra en sammanvägning av den totala hållbarheten i de båda systemen och på sätt kora en ”vinnare”. Men även en sådan övning skulle bli svår, då vi måste komma överens om hur de olika aspekterna ska viktas när de jämförs.

Frågan om ekologiskt eller konventionellt är alltså svår. Och ännu svårare blir det när vi adderar en politisk dimension. Politiken verkar inte alls ha tagit hänsyn till komplexiteten och osäkerheten när det gäller att bestämma vad som är ”bäst”. I den politiska världen framstår det som att det är en enkel fråga om ”bra och dåligt”, ”gott eller ont”.
Ekologiskt är bra och ska subventioneras på olika sätt, både genom direkta stöd till producenterna och genom direktiv till den offentliga upphandlingen. Jag tycker att det är en aning märkligt. Hur kan politikerna veta vad som är bra och dåligt, långt innan bönderna själva och forskarna har kommit fram till svaret?

Man skulle kunna tänka sig att denna ”tävling” mellan två koncept drev på en utveckling mot något bättre – tävling och konkurrens brukar ju ha den effekten.
Men i det här fallet, med den politiska styrningen och – många gånger – ideologiskt drivna regelverken, så är frågan om det verkligen är en tävling som skapar rätt incitament hos de tävlande. Hämmas utveckling, nytänkande och kreativitet av att vi förenklar världen så till den milda grad att vi tror att det bara finns två olika sätt att göra samma sak och att det ena sättet är bra och det andra är dåligt?