Köttdebatten rullar på

Regeringen ska snart presentera utkastet till den efterlängtade livsmedelsstrategin. Det har dragit ut på tiden och min egen gissning är att det beror på att det inte är helt lätt för socialdemokraterna att komma överens med miljöpartiet.
Miljöpartiet har ju, minst sagt, fått kompromissa en hel del hittills för att hålla ihop regeringen och jag tror inte att de kommer att vika sig lika lätt i denna, för deras kärnväljare, så viktiga fråga. Alltså den om hur Svenskt jordbruk, med politiska styrmedel, ska göras om.

Jag gissar också att det inte är någon slump att den socialdemokratiske landsbygdsministern fått löpa gatlopp för att han inte har med något mål om att minska svenska konsumenters köttkonsumtion i livsmedelsstrategin. Någon har väl helt enkelt planterat denna nyhet som ett väl avvägt taktiskt inspel i slutförhandlingarna av strategin.

Den politiska oviljan att genomföra de förslag som konkurrenskraftsutredningen kom med för något år sedan, kommer att göra att svenskt lantbruks kräftgång fortsätter. Som bonde är det givetvis tragiskt att se på när politiker schabblar bort ett av världens mest hållbara jordbruk. Men, egentligen är det kanske inte vi bönder som ska vara oroliga. Vi klarar oss nog, även om det skulle bli andra tider med stängda gränser till följd av till exempel krig eller utbrott av smittsamma sjukdomar i världen.

Det hade alltså känts ganska tryggt, om vi hade kunnat vara säkra på att samma politiska vindar skulle blåsa även i en krissituation. Kommer Carl B. Hamilton att, även då, sjunga frihandelns och den fria marknadens lov? Kommer politikerna att låta marknadskrafterna driva upp priserna på livsmedel så att inte alla har råd att köpa? Kommer vi bönder att vara tillåtna att sälja det vi producerar till de som betalar bäst?

Historien har visat att det inte brukar fungera så, när det är brist och ”säljarens marknad”. Likt en kanin som dras ur en trollkarls hatt, kommer ransoneringskort och restriktioner för hur och till vem bönderna får sälja sina varor till, att dyka upp.

Kommer de politiker och intresseorganisationer som medvetet har verkat för att slå ut den svenska mjölk- och köttproduktionen, att fortsätta att leva som de lärt?

För en sak ska vi ha jävligt klart för oss: Det är ytterst få ställen i Sverige där det går att producera vegetariska alternativ till kött och mjölk. Nästan hela Sverige, och definitivt hela norra Sverige, lämpar sig nästan bara till att producera foder. Det går att odla vall (gräs, alltså!) och det går (ibland) att odla korn och havre som används till foder.
Att tro något annat är naivt och okunnigt.

Jag skulle vilja att ett bindande kontrakt skrevs mellan Sveriges bönder och befolkningen. Ett kontrakt där övriga samhället lovar att vi bönder ska få sälja våra produkter till precis vem vi vill och till vilket pris vi vill – även när livsmedelsbutikernas hyllor gapar tomma.

Vågar ni skriva under?