Lantbruket är i ständig kris

Ofta får jag frågan varför vi så ofta kommunicerar att det är kris inom lantbruket. Det är både andra bönder och personer som själva inte är bönder som frågar.
Bönderna tycker, med visst fog, att det inte är så konstigt att näringen har haft svårt att locka en ny generation, när vi hela tiden säger att det är så svårt och eländigt.
De som inte är bönder tycker att det blir tröttsamt att höra på det som de uppfattar som ett evigt gnäll.

Jag kan utan att överdriva påstå att lantbruket är en gammal näring som verkar på, det som brukar kallas för, en ”mogen marknad”. Jag har svårt att hitta någon annan näring som är så gammal som lantbruket.

Det som brukar karaktärisera mogna marknader är låga marginaler. Det beror helt enkelt på att utbud och efterfrågan har haft en lång tid på sig att uppnå balans. I en ung marknad finns det möjlighet att ha rejält stora marginaler för den som är först ut med en helt ny produkt. Framgångsrika entreprenörer vet att det är under den första tiden – innan fler producenter dyker upp – som det går att tjäna pengar.

För sakens skull ska det tilläggas att det går att tjäna pengar även på mogna marknader om det av naturliga eller politiska orsaker finns höga trösklar för marknadstillträde. Det kan antingen bero på att det krävs ofantliga investeringar för att kunna starta upp verksamheten eller att verksamheten är skyddad av lagstiftning som ger en eller några tillverkare monopol.

Företag som jobbar på en mogen marknad och där produktivitetsutvecklingen ständigt pågår lever i ett ständigt tillstånd av kris. Utbudet ökar vilket pressar priserna – som i sin tur leder till att de producenter som vill vara kvar måste skära i kostnaderna per producerad enhet.

Lantbruket verkar, som sagt, på en mogen marknad. Dessutom har lantbruket genomgått en – skulle jag säga – unik produktivitetsutveckling. Det som gör det unikt är inte hastigheten som produktivitetsutvecklingen har, utan hur lång tid den har pågått. Den process som tog fart i och med den ”gröna revloutionen” har pågått utan tecken på avmattning i säkert 150 år.

Fortfarande finns det länder som, med relativt små insatser, kan fördubbla eller tredubbla sin produktion bara genom att anamma den teknologi som redan finns tillgänglig på marknaden. Därför ser jag inga tecken på att produktivitetsutvecklingen ska tappa fart, i ett globalt perspektiv.

Visserligen ökar efterfrågan när befolkningen ökar och när fler och fler får det bättre ställt, men hittills har inte efterfrågeökningen varit större än ökningen av den globala produktionen.

Det är alltså inte så konstigt att det alltid är kris i lantbruket. Det är helt naturligt på en mogen marknad med ständigt ökande produktivitet.

Att vara företagare på en konkurrensutsatt och mogen marknad är som att springa ett oändligt långt maratonlopp. Ständigt dyker det upp nya löpare som har tränat lite bättre, har något bättre dagsform eller har betydligt bättre löparskor än alla andra.
Vid varje kilometerpassering sorteras den löpare som ligger sist bort. Den som vill fortsätta får se till att inte vara den löparen.

Tillfälliga efterfrågeökningar kan ge en stunds andrum, men snart är den hårda kampen igång igen.

Några brukar säga att utvecklingen är ett ”race to the bottom”, men jag ser det snarare som en process mot ständig förfining och utveckling.

Jag tror inte att vi kan hoppas på en utveckling som ger en långvarig period av goda vinster och ”lugn och ro”. Sådana långa perioder existerar knappt på mogna och konkurrensutsatta marknader. Det är nog bara att tugga i sig det faktum att det kommer att fortsätta vara på det här sättet. Konkurrensen kommer att hårdna ytterligare när vi får se ytterligare avregleringar av den globala marknaden och när fler och fler länders bönder ökar sin produktivitet.

Jag tror att de flesta bönder inser det här. Jag och mina kollegor försöker, med outtröttlig envishet, få övriga samhället, politiker och tjänstemän att förstå hur det är. Vi ser att våra medtävlande i maratonloppet ständigt kommer med nya och bättre skor och har tillgång till bättre träningsmetoder. Vi svenska bönder upplever fortfarande att vi tvingas bära en ryggsäck lastad med politiska ambitioner.

Mjölkkrisen började inte i somras. Den har pågått så länge jag kan minnas. Var tionde år försvinner hälften av de svenska mjölkbönderna. Det är, som jag beskrivit ovan, inte så konstigt att det fungerar så på den marknad där vi agerar. Det som är tragiskt är att det så ofta är just en svensk mjölkbonde som ligger sist vid en kilometerpassering.