Lantbruket har regelvärk.

Hushållningssällskapet i Halland, Växa Sverige och SLU har gjort en studie och kommit fram till det som vi alla innerst inne redan visste: Lantbrukets regelbörda har ökat med 120%.
”Miljöhusesynen” kallas den sammanställning av lagar och regler som årligen publiceras. Den är i form av en checklista med ett antal punkter. Genom att räkna dessa punkter har man i studien kommit fram till att det var 1996 var 274 st och nu, tjugo år senare, är det 604 st.

http://www.lantbruk.com/lantbruk/ny-studie-lantbrukets-regelkrangel-har-okat-med-120-procent

Om vi tänker oss att det tar 20 sekunder bara att läsa igenom texten till en punkt så har man alltså att göra i mer än 3,5 timmar – bara för att läsa alla punkterna. Om punkterna dessutom kräver någon typ av åtgärd så springer både timmar, dagar och veckor iväg.

Nästan all typ av reglering innebär ökade fasta kostnader – alltså kostnader som inte ökar när produktionen ökar. Fasta kostnader gynnar dem som kan skapa skalfördelar. Om man kan slå ut kostnaden för att göra miljöhusesynen på en stor mjölkproduktion – för att ta ett exempel – så är det bättre än om man producerar lite mjölk. En riktigt stor gård skulle kunna ha en anställd som på deltid hade ansvar för att all dokumentation och all övrig regelefterlevnad var korrekt. På en liten gård har bonden redan fullt upp med att sköta det allra nödvändigaste: mjölka korna, laga maskiner, skörda foder och sköta ekonomin.

Många, både inom och utanför lantbruket, verkar vara bekymrade över storleksrationaliseringen. Nostalgiskt längtar man tillbaka till en tid med många och små gårdar.
För mig är det obegripligt att samma personer som när sådana drömmar, sällan motsätter sig ytterligare regleringar och därmed ökade fasta kostnader.

Men kanske är det ändå inte själva tidsåtgången som är det stora problemet. Med 604 lagar och regler är det – enligt vad jag tror – ingen bonde som vid något tillfälle aldrig bryter mot någon regel. Det kan bero på att man helt enkelt inte kan alla regler och lagar i huvudet, eller att man är tvungen att gena lite för att över huvud taget klara av att göra det man ska på gården.

Vetskapen om att någon, när som helst, kan dyka upp för att kontrollera om man verkligen följer alla dessa 604 regler är psykiskt väldigt tärande. Olika bönder hanterar den här stressen olika bra. Vissa verkar vara oberörda, andra tittar oroligt ut genom ladugårdsfönstret varje gång de hör en bil komma in på gårdsplanen. Några utvecklar olika grad av paranoia.

Jag ser inga som helst tecken på att utvecklingen ska vända. Det kommer aldrig att bli färre regler. Det finns helt enkelt inga incitament att plocka bort regler. Det finns bara incitament för att fylla på med ytterligare några. En hel yrkeskår – som kanske är fler till antal än landets bönder – har vuxit fram. Ett stort antal människor jobbar med olika typer av regelkontroll och allt som hör där till. Kontrollanter kontrollerar, rådgivare ger råd, konsulter konsulteras, försvarsadvokater försvarar, åklagare anklagar och domare dömmer – det är många som lever gott av den ständigt ökade byråkratin.

Någon gång i framtiden kommer kanske ändå hela systemet att haverera – att kollapsa under sin egen tyngd. Kanske kommer vi då, när vi har fått lite distans, att skratta åt eländet. Men skrattet kommer nog att fastna i halsen när vi helt plötsligt lägger ihop ett och ett och inser, hur det kan komma sig att vi inte längre har några bönder kvar.