Leve folkvandringarna!

Det sägs att det aldrig har varit så många människor på flykt i världen som det är nu. 
Den givna slutsatsen är att vi har fått en oroligare värld och att klimatförändringar driver folk på flykt – att folk har fått det sämre, helt enkelt.

Men, det är möjligt att dra en helt annan slutsats. Kanske beror ”folkvandringarna” på att välståndet har höjts i världen och framför allt i de länder som vi tidigare kallade för u-länder.

Under artonhundratalets andra hälft emigrerade en stor del av Sveriges befolkning till USA. Det var inte bara svenskar, utan folk från stora delar av Europa som gjorde resan över Atlanten. Orsakerna till flytten, eller flykten, är flera: Missväxt på grund av förändrat klimat (eller väder), en förtryckande stat och kyrka som inte tillät viss tolkning av kristendomen och – givetvis – att USA tog emot emigranterna och lockade med jobb, religionsfrihet och oändliga områden med bördig och stenfri jordbruksmark.

Men, varför blev det en sådan folkvandring till USA just då? För det kan rimligtvis inte vara den första gången i världshistorien som Europas befolkning upplevde missväxt, svält och förtryckande regimer.

Svaret är nog att förutsättningarna för att ta sig till USA hade förändrats. Båtarna blev större, säkrare och snabbare. Det var inte längre förenat med direkt livsfara att ta båten över Atlanten. Kostnaden för att göra resan hade också blivit mycket lägre än vad den var tidigare. Dessutom får man anta att befolkningen i Sverige och Europa hade blivit rikare, iallafall i förhållande till kostnaden för att göra resan till USA.

Det går därför inte att dra slutsatsen att emigrationen berodde på att det hade blivit sämre i Europa. Snarare berodde den dels på en teknisk utveckling som gjorde resan möjlig och dels att befolkningen hade blivit rikare och mer upplysta. Några hundra år tidigare visste ju inte ens folket i Europa om att Amerika existerade.

Troligtvis kan de stora folkvandringar vi ser i dag också till stor del förklaras av det ökade globala välståndet. 

När jag var liten visade TV ständigt reportage om svältkatastrofen i Etiopien. Varför flydde inte dessa människor till Europa?
Svaret är troligen enkelt – de hade helt enkelt inte råd. De till buds stående medlen för en sådan resa för de människorna var begränsade till deras egna ben och fötter. En promenad från Etiopien till Europa var otänkbar, särskilt för människor som led av svält.

Men nu är det annorlunda. Fler och fler människor har en möjlighet att resa – och därför de gör det.

Vi har nog bara sett början på en utveckling som förhoppningsvis leder till en ökad global rörlighet där fler och fler får möjlighet att faktiskt förbättra sin livssituation genom att göra en lång eller kort resa.

Givetvis kommer den nya folkvandringstiden att utmana välfärdssystemen och faktiskt hela tanken med nationalstatsgränser som ska upprätthållas och skyddas. Men i grunden är det en positiv utveckling att fler och fler kan ”rösta med fötterna”. För det stora problemet med att människor gör så, är inte för de länder som de kommer till utan för de länder som de lämnar.
När människor får möjlighet att sticka ifrån förtryckande regimer så minskar möjligheten för regimer att bete sig illa mot sin befolkning. När högutbildade läkare och ingenjörer (de som ofta är de första som har möjligheten att flytta) försvinner så dräneras snabbt landet på humankapital, vilket givetvis är förödande även för diktatorer.

Dagens flyktingströmmar tror jag – som sagt – inte är ett tecken på att världen har blivit en sämre plats för oss människor, utan tvärt om. Möjligheten för människor att röra sig över gränserna är ett effektivt sätt att tvinga fler och fler regimer att skapa förutsättningar för ett drägligt liv för den egna befolkningen.

Antalet människor som befinner sig på flykt behöver alltså inte alls vara ett mått på hur dåligt det är i världen. Det är helt enkelt ett resultat av att fler och fler har fått det bättre. Så pass mycket bättre att de faktiskt har ett alternativ.