Försöker mig på ett libertarianskt resonemang kring migrationsfrågan

Jag har tidigare skrivit om hur svårt det är att argumentera för libertarianska* ståndpunkter, när ideologin ska tillämpas praktiskt, i närvaro av en stat.
Ett exempel är frågan om hur en libertarian ska ställa sig till migrationsfrågor. Jag tar mig här friheten att ”tänka högt” och föra ett teoretiskt resonemang. Det är alltså ett tankeexperiment, mer än skarpa förslag på åtgärder.

Jag ska försöka bena i frågan och börjar med att tänka mig hur det skulle fungera i ett samhälle där ingen stat fanns och principerna och äganderätt och ickeaggression gällde. Libertarianer brukar kalla ett sådant samhälle för ett ”fritt samhälle”.

I ett fritt samhälle är det inte tillåtet att hindra någon människa att förflytta sig från en plats till en annan. Det bryter nämligen mot de äganderättsliga principer som libertarianismen bygger på. Men det är därmed inte sagt att en sådan förflyttning kan ske på vilket sätt som helst. För att förflytta sig från plats A till plats B så måste man antagligen använda sig av en väg eller, iallafall, passera över någon annans mark.

I ett fritt samhälle finns det bara privat ägd mark och bara privat ägda vägar. Det är upp till den som äger en väg att avgöra om den får användas gratis, eller om någon form av avgift tas ut.
Tänk: vägtull.
(Jag utelämnar här medvetet resonemang kring hur man ska hantera ”vägar” som går i luften eller över vatten, alltså resor som man gör med flyg eller båt. Det är lite överkurs i libertariansk teori. )
Det är också upp till markägaren att avgöra under vilka villkor som någon annan får passera över dennes mark. Det är inget konstigt – så fungerar det t ex med villatomter idag.

I ett fritt samhälle är det alltså tillåtet för vem som helst att resa var som helst. Men resan kommer alltid att kosta pengar och tid att göra. (Så är det även i idag)

Det var själva resan det.

Nu till frågan om personen som har lyckats förflytta sig från plats A till plats B, ska få slå sig ned och bo där.

Om ingen annan gör anspråk på plats B, det vill säga om marken är ”oägd”, så är tillfaller äganderätten till den person som först gör anspråk på den. I brist på bra svenska ord brukar det engelska ordet ”homesteading” användas för att beskriva den process som sker när någon gör anspråk på tidigare oägd mark.
Om någon annan person redan äger plats B, så finns två alternativ:
Personen som vill flytta dit kan erbjuda sig att köpa marken av ägaren. Det blir således en vanlig förhandling om ett köp, ungefär som när en begagnad bil byter ägare.
Personen som äger marken kan också bjuda in den andra personen att bo där, antingen gratis eller mot en avgift (hyra).

I ett fritt samhälle som bygger på de grundläggande liberala principerna får inte någon förbjudas att röra sig från en plats till en annan. Inte heller får någon förbjudas att sälja, hyra ut eller ge bort sin mark.
Det får inte heller finnas någon som kan ta ifrån någon dennes mark för att ge den till någon annan. Hur priser och hyror sätts är helt också upp till säljare och köpare och hyresvärd och hyresgäst.

Om vi försöker applicera resonemanget på hur det ser ut i verkligheten, så blir det nästan omöjligt att säga hur en klassiskt liberal ska resonera. Vi har ju, genom staten, en mängd gemensamma resurser. Det finns statlig och kommunal mark t ex. Det finns också en gemensam statskassa som består av pengar som antingen lånats upp, kommit från intäkter från statliga bolag, eller från insamlad skatt.

Migrationsfrågan blir därmed delvis en fråga om hur dessa gemensamma resurser ska användas.

En libertarian får problem redan här, för principen om att man inte får ta pengar eller egendom från någon gör ju att skatt, som tas ifrån människor med tvång, inte är ”okej”. (för att använda ett populärt uttryck).
Användning av skattemedel är således inte förenligt med en renlärig libertarianism. I och med att staten existerar så finns det en instans i samhället som har precis de befogenheter som strider mot de liberala principerna. Staten får, under hot om våld och tvång ta både pengar, ägodelar och mark från medborgarna.

I princip finns det inget som säger att en libertarian tycker att det är bättre att staten använder pengar för att ta emot flyktingar än att staten använder pengarna för att bygga en väg eller köpa ett kärnvapen. Felet ligger i att det är staten, som ju finansierar sig genom skatt, gör någonting överhuvudtaget.

Det är därför hart när omöjligt att utifrån ett libertarianskt perspektiv ge svar på frågan om hur migrationspolitiken ska utformas. I valet mellan att staten antingen begränsar människors möjlighet att flytta från ett land till ett annat, och att staten höjer skatten eller ökar statsskulden för att kunna ta hand om de som kommer, finns det inget korrekt libertarianskt svar.

De liberaler som säger att fri rörlighet är helt oproblematiskt ser bara halva delen av det klassiskt liberala resonemanget. Det vill säga, den del som säger att inga godtyckliga gränser (nationalgränser) får utgöra ett hinder för människors möjlighet att flytta dit de vill. De tar inte med den andra delen, alltså, hur det ska gå till när någon ska slå sig ned på den nya platsen och hur det ska kunna ske utan att bryta mot andra grundläggande liberala principer.

Den kan vara intressant att fundera på om ett fritt samhälle skulle gynna den fria rörligheten mer än vad som är fallet idag?
Det är givetvis en hypotetisk fråga men jag lutar åt att det faktiskt skulle vara lättare att röra sig fritt i ett sådant samhälle.

Om Öresundsbron ägdes privat, så skulle den antagligen inte stängas. Ingen privat ägare skulle få för sig att införa regler som begränsade människors möjlighet att, på snabbaste och smidigaste sättet, använda sig av bron.
Inga visum skulle behövas för den som vill flyga från en plats till en annan. Det skulle vara helt upp till respektive flygbolag att avgöra under vilka omständigheter någon släpps på ett flygplan eller inte. Flygbolagen vill ha så många kunder som möjligt. Marknaden brukar möta ökad efterfrågan med ökat utbud.

Jag gissar alltså att själva resan både skulle bli säkrare och billigare än vad den är idag. De livsfarliga och dyra båtresorna över medelhavet är ju tydligen ett resultat av visumtvånget.

Frågan är hur själva mottagandet skulle fungera. Boendefrågan är svår att uttala sig om. Antagligen skulle inte Bert Karlsson kunna göra sådana affärer som han gör idag om flyktingarna själva skulle betala för boendet, eller om det bekostades via privata frivilliga donationer från välvilliga människor.

Tiden det tog för de nyanlända att få jobb skulle antagligen vara mycket kortare i ett fritt samhälle. Eftersom inga byråkratiska hinder skulle finnas för att starta ett företag, så skulle den nyanlände i princip kunna göra det direkt. Det skulle inte heller finnas så höga trösklar in på arbetsmarknaden som det finns idag. Det skulle inte finnas någon asylprocess och inga arbetstillstånd skulle behövas. Lönesättning, språkkrav och övriga villkor skulle – precis som allt annat – vara något som arbetstagare och arbetsgivare kom överens om själva.

Som sagt, den fria rörligheten för människor är fundamental för en liberal. Men helt oproblematiskt är det inte, för i ett libertarianskt samhälle finns bara negativa rättigheter. Rättigheten att inte hindras från att flytta från en plats till en annan ska inte, i sin tur, innebära någon annans skyldighet att flytta på sig eller avstå från sin egendom.
Om det inte görs frivilligt, förstås.

*Ordet libertarian används här för att särskilja från ”liberal”, vars betydelse är väldigt oklar. Liberal betyder ju till exempel olika saker i USA och i Europa. Vissa libertarianer kallar sig ”klassiskt liberala” och det finns lite olika varianter till exempel ”minarkist” och ”anarkokapitalist”. Begreppsförvirringen kan verka total.