Lika olika?

Idag ser jag uppmaningar om att ”rocka sockor”, vilket tydligen innebär att man ska ha udda strumpor.

Syftet är, om jag förstår det rätt, att uppmärksamma de som är ”olika”, eller mer specifikt: har Downs Syndrom.

Jag hyllar varje manifestation som manar till öppenhet och tolerans och eftersom jag har fler udda strumpor än vad jag har matchande par, så innebär den här manifestationen en hel del tidsbesparing i morgonrutinen.

Men det som är lite lustigt är att manifestationen ändå visar hur rädda vi är att avvika från det som anses normalt. Alla andra dagar på året anses det ju lite apart att ha udda strumpor. Men idag, när det är norm att ha udda strumpor, så anses det apart att ha två likadana strumpor.

 

När jag gick på högstadiet gick nästan alla i klassen igenom den fas i livet som innebär att man vill slå sig fri från familjen och de normer man vuxit upp med. Tjejerna var väl, som med så mycket annat, något år tidigare i processen än vi killar.

På klasskorten syns det tydligt. I sjuan såg vi alla så oskyldiga ut. Fina byxor som mamma hade köpt och till det en välstruken skjorta. På klasskortet från åttan ser det annorlunda ut. Framför allt tjejerna har förändrat sig i ett försök att manifestera sin egen identitet.

Men det lustiga är att alla har – liksom – förändrat sig på exakt samma sätt. Alla hade färgat håret morotsrött. Alla hade svarta kläder. Alla hade sminkat sig precis likadant. (För mycket maskara, särskilt på fransarna under ögat).

Hela kollektivet hade liksom bestämt att avvika från normen på exakt samma sätt. Och på så sätt skapat en ny norm för hur man skulle se ut.

Gillar vi verkligen olika, eller gör vi bara det när det olika egentligen är det som är lika?

Hur bemöter vi dem som är olika på riktigt? De som fortfarande har sina udda strumpor på sig i morgon? De som istället kom till skolan i skjorta, slips och kavaj, när alla andra hakade på grunge-trenden i början på nittiotalet?
Hur bemöter vi dem som avviker genom att säga att de inte gillar olika?

Av tidigare nämnda praktiska skäl satte jag på udda strumpor på min sons fötter idag. Förra året glömde jag det. När han kom hem från skolan var han ledsen, för han var den enda i klassen som inte hade udda strumpor.
På något sätt hade det fått honom att känna sig utanför. Det hade fått honom att känna sig olik de andra som var så lika i sin olikhet.

Suck…