Lika pris till alla blir kooperationens död

”-Hur äter man upp en hel elefant? -Man äter den bit för bit!”

Jag tänkte att jag skulle skriva lite om kooperationer och, genom ett påhittat exempel, försöka illustrera ett problem. Problemet gäller inte bara kooperativa bolag, men det är vanligare att detta problem uppstår inom kooperationer än inom aktiebolag.

Tänk er att tre bönder startar en kooperation tillsammans. Kooperationens uppgift är att köpa in den vara som de tre bönderna producerar och sedan förädla och sälja varan vidare. Vi tänker oss att de tre bönderna producerar exakt lika mycket av varan. Det gör det lite enklare att räkna, men det har ingen egentlig betydelse för principen.

De tre bönderna producerar, som sagt, exakt lika mycket av varan, men av någon anledning är det olika dyrt för kooperationen att hantera de tre olika böndernas varor. Det kan bero på att de tre bönderna har sina gårdar på olika långt avstånd från den fabrik där varan förädlas. Detta gör att de tre olika böndernas varor har olika värde för kooperationen.

Vi tänker oss att värdet på den första bondens vara är 2,1 kronor, den andra bondens vara är värd 2,6 kronor och den tredje bondens vara är värd 3,1 kronor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bönderna har via sin kooperation gjort ganska stora investeringar. Dessa investeringar måste finansieras genom att kooperationen har en positiv marginal på, låt oss säga, 15 öre per kilo vara. I sann kooperativ anda har de tre bönderna kommit överens om principen om att alla leverantörer till kooperationen ska ha samma betalning. Därför betalar kooperationen 2,55 kronor till alla tre leverantörer.

Det innebär att kooperationen gör en förlust på 2,55-2,10 = o,45 kronor på den första bondens leverans, en vinst på 0,05 kronor på den andra bondens leverans och en vinst på 3,10-2,55 = 0,55 öre på den tredje bondens leverans. Summa summarum blir det en total vinst per kilo vara på 0,15 kronor.

Allt är frid och fröjd i den lilla kooperationen. Men så dyker en konkurrent upp. En ny aktör som försöker slå sig in på marknaden ser att den tredje bonden får för lite betalt för sin vara. Genom att erbjuda den tredje bonden ett pris över 2,55 kronor så kan den nya aktören erbjuda den tredje bonden en bättre affär. Notera att detta kan den nye aktören göra utan att för den delen behöva vara effektivare eller ha bättre förmåga att skapa mervärde i förädlingen än kooperationen. Genom att erbjuda den tredje bonden ett pris på – säg – 2,60 så gör den nye aktören ändå en vinst på 50 öre per kilo vara. Den nye aktören kan bjuda så högt som 2,95 kronor och ändå ha samma marginal som kooperationen. Det finna alltså en rejäl krigskassa för den nye aktören att använda för att få den tredje bonden att lämna kooperationen.
Ett tag orkar bönderna i kooperationen hålla ihop och vara solidariska, men till slut händer något som gör att den tredje bonden vill, eller känner sig tvungen, att lämna de två andra åt sitt öde.
Vad händer då?

Nu har kooperationen bara två leverantörer.

För att fortfarande generera 15 öre i marginal per kilo vara så måste priset som dessa båda bönder får sänkas till 2,275 kr per kilo vara. Kooperationen förlorar 0,175 kr på den första bonden men tjänar 0,325 kr på den andre bonden. Nu blir skillnaden i pris mellan den tredje bonden som lämnade kooperationen och vad de två som är kvar, ännu större. Den tredje bonden får ju någonstans mellan 2,55 kr och 2,95 kr i betalning och de två som är kvar i kooperationen får se sin betalning sänkt från 2,55 kr till 2,275 kr.

En annan sak som händer är nu att den andra bonden helt plötsligt blir attraktiv för den nye konkurrenten på marknaden. Han, eller hon, har ju en vara som är värd 2,60 kr, men får bara 2,275 kr betalt. Genom att erbjuda den andra bonden någonstans mellan 2,275 kr och 2,45 kr kan den bonden lockas att lämna kooperationen utan att den nye aktören behöver pruta på sin marginal eller för den delen tvingas bli effektivare.

Förr eller senare kommer även bonde två att lämna. Kvar står kooperationen med en enda leverantör.
Denne leverantör får nu 1.95 kronor per kilo vara. Allt annat lika har han eller hon fått se sitt pris sjuka från 2,55 kr/kg till 1,95 kr/kg sedan kooperationen startades. Notera att detta har skett utan att marknadspriset har förändrats eller med hänsyn tagen till att kooperationen antagligen också har fått svårare att upprätthålla sina marginaler, nu när det finns en konkurrent som troligtvis konkurrerar, inte bara om att få leverantörer, utan även på den marknad där den förädlade varan säljs.

Den kooperativa modellen med samma pris till alla leverantörer fungerar alltså i en marknad där det inte finns, eller tillåts, konkurrens. Men så snart det dyker upp konkurrenter som inte behöver erbjuda alla sina leverantörer samma pris så kommer kooperationen sakta men säkert att gå mot ett öde där bara de leverantörer som är minst lönsamma för kooperationen finns kvar.

Den enda lösningen på detta problem är att så snabbt som möjligt överge tanken om samma pris till alla och införa en prismodell som ser ut såhär:
En modell där de olika leverantörerna har olika pris men där kooperationen har samma marginal på de olika leverantörerna. I detta fall 5 öre. Den första bonden får 2,05 kr/kg, vilket är bättre är 1,95 som är det han eller hon skulle ha fått när de två andra leverantörerna lämnat kooperationen. Den andra bonden får 2,55 kr, vilket är bättre än de 2,275 kr som han eller hon skulle ha fått om den tredje bonden skulle ha lämnat. Den tredje bonden får 3,05 kr, vilket innebär att en konkurrent som vill locka över honom, och ändå ha 0,15 kronor i marginal per kg, måste vara tio öre mer effektiv per kg vara än vad kooperationen är.
Det är inte omöjligt, men det är betydligt svårare än vad som är beskrivet ovan, där en konkurrent kan locka över den tredje bonden utan att behöva vara effektivare. Den nye konkurrenten kan till och med lyckas även om den är ineffektivare och lyckas sämre i förädlingen än vad kooperationen gör. Det är som att stjäla godis från barn.

Lika pris till alla leverantörer i en kooperation är en helig ko för många. Det ligger i den solidariska rättvisetanke som många förknippar med kooperationen. Men, som jag har försökt illustrera här ovan, så är alla förlorare på en sådan modell. Den som får ta den största smällen är de medlemmar och leverantörer som är kvar när alla andra har lämnat kooperationen. De kommer att ha sämre betalt än alla andra och de kommer troligtvis också att stå som ägare till en konkursad kooperation.

Ofta är det just dessa leverantörer som, av naturliga orsaker, slåss mest för principen om ”samma pris”. I stället borde dessa leverantörer vara de som är mest måna om att alla, inte har samma pris, utan rätt pris. Genom att ge alla leverantörer inom en kooperation rätt pris så skyddar man kooperationens fortlevnad och därmed möjligheten att betala alla leverantörer ett högre pris på lång sikt.

Jag gissar att detta är svaret på den fråga som jag som LRF-ordförande i Dalarna fick så många gånger när det var som mest turbulent på mejerimarknaden här i Dalarna. ”Hur sjutton kan Grådö mejeri och Gefleortens mejeriförening betala bättre till sina leverantörer än vad stora starka Arla kan? Hur kan de vara så mycket effektivare?”
Kanske är de inte alls effektivare, kanske utnyttjade de bara de faktum att vissa av Arlas leverantörer i Dalarna hade fel pris på sin mjölk i förhållande till dess värde.