Marxistisk dissonans

Om jag har förstått den Marxistiska analysen rätt, så pågår det en kamp mellan kapitalisterna och arbetarna.

Kapitalisterna är de som ”äger produktionsmedlen” och arbetarna är de som är anställda av kapitalisterna. När arbetarna blandar sitt arbete med kapitalisternas kapital skapas ett värde – av vilket en oproportionerligt stor andel tillfaller kapitalägarna.

Därför bör arbetarna organisera sig, ta över produktionsmedlen och skapa något som Marx kallade för ”proletariatets diktatur”.

I modern tid har Marx efterföljare Thomas Piketty, genom att studera oändliga mängder statistisk data, kommit till slutsatsen att världen är orättvis. Man tjänar nämligen mer på att äga kapitalet än vad man gör på att arbeta åt kapitalet:  r>g

Givet att man tycker som Marx och Piketty, borde varje förskjutning i samhället i riktning mot att arbetarna tar över produktionsmedlen vara fördelaktig och önskvärd.

Men när detta sker i praktiken, då är det helt plötsligt någonting dåligt. Se detta exempel från sommaren 2015:

http://www.expressen.se/debatt/lat-inte-uber-undga-sitt-ansvar/

Karin Svensson Smith (mp) skriver bland annat:

”UberPOP går ut på att Uber förmedlar taxikunder till chaufförer som inte är anställda av företaget, och som saknar taxitrafiktillstånd. På så sätt försöker Uber smita undan arbetsgivaransvar, samtidigt som chaufförerna får ta allt ansvar för att följa regler, sköta skatter och avgifter.”

Taxiförarna äger sina egna bilar – de är alltså enligt Marx definition kapitalister.
Men retoriken är helt plötsligt annorlunda nu, än vad den brukar vara i marxistisk analys. För enligt Svensson Smith är det nu orättvist att kapitalisten, alltså ägaren av taxibilen, ska behöva ”ta ansvar för att följa regler, sköta skatter och avgifter”.
Hur kan det komma sig att det som ligger bakom att kapitalägarna kräver (eller förväntar sig) en högre andel av avkastningen än en anställd – därför att kapitalägaren förväntas ta en massa olika ansvar och dessutom ensam bära hela risken i investeringen – nu blir ett legitimt argument för Svensson Smith?

Är det så, att när arbetarna blir kapitalister så anammar helt plötsligt vänstern högerns retorik?

Allt ansvar och all risk som en kapitalist förväntas ta, måste rendera en högre avkastning än vad en arbetare kan få. Låt mig ta ett enkelt exempel.

En person får en affärsidé och vill bygga en fabrik för att förverkliga sina planer. Han eller hon går till banken, till börsen, eller till någon av de riskkapitalföretag som finns, för att skaffa det kapital som krävs för investeringen. Dessutom satsar han eller hon eget kapital – ofta en förutsättning för att få extern finansiering.

När tillräckligt med pengar finns, sätter bygget av fabriken igång. Ett stort antal byggnadsarbetare anställs för att bygga fabriken. Från dag ett fram till att fabriken är klar får byggnadsarbetarna sin lön varje månad.
När fabriken är klar anställer kapitalisten de som ska arbeta i fabriken och produktionen sätter igång. Dessa arbetare får, precis som byggnadsarbetarna, lön från den första dagen.

I princip kan det gå på två sätt: Antingen visade det sig vara en lyckad investering som, förutom att generera det överskott som går till att betala lönerna till de anställda, dessutom kan betala räntan på lånen och ge en (kapital)avkastning på kapitalistens egna satsade pengar.
Eller, så går det inte så bra. Överskottet räcker inte till att betala ränta och amorteringar på lånen. Kapitalisten dränerar sitt eget kapital och tvingas till konkurs. De banker, aktieägare och riskkapitalister som har satsat pengar i fabriken gör kreditförluster. Arbetarna blir uppsagda och står utan arbete.

I det andra scenariot har arbetarna, trots att det gick som det gick, fått lön för alla timmar och dagar de har arbetat. Förvisso står det nu utan jobb, men de har inte förlorat pengar på konkursen.
Kapitalisten har däremot förlorat allt han eller hon har.

I det första scenariot brukar den Marxistiska retoriken tas fram ur rockärmen. Arbetarna, eller snarare dess företrädare, pekar på att kapitalägaren minsann får ut en större del av värdet som – enligt retoriken – arbetarna har skapat.
”Arbetsfria inkomster” brukar kapitalavkastningen föraktfullt kallas.

Svensson Smith har tydligen förstått allt detta med risk och ansvar och inser att, när en taxichaufför ska bära både risken och ansvaret, då krävs en högre förväntat avkastning.

Begreppet ”risk” verkar som bortblåst ur klassisk Marxistisk teori. Men bortser helt och hållet från att olika investeringar bär olika risk och att högre risk alltid måste korrespondera med en högre förväntad avkastning – om det går bra. När man ser, vad som framstår som, ohemult höga kapitalavkastningar så drar men felaktiga slutsatser om kapitalisternas framgångssaga. Alla de som satsat allt och förlorat, ser man aldrig.
Dessa människor är nämligen inte relevanta när man vill göra marxistiska poänger.