Mästarmötet

På vinst och förlust åker vi till Olav Teigland. Han är några år över åttio, och bor på en gård som ligger några mil från Gunnars. Kanske kan han hjälpa mig att slipa min lie som jag har med mig? Kanske har han någon bra lie som han kan tänka sig att sälja? 

Olav kom tvåa i stuttorv i veteranklassen på mästerskapen. Det är i veteranklassen det är hårdast konkurrens. Det är en stor ära att vinna de här tävlingarna. Vinnaren hade gråtit under prisceremonin. Det är ingen lek.

När vi närmar oss gården ser vi att det var som vi misstänkte. Olav och några släktingar jobbar med slåttern. På långt håll syns redan de första hässjorna med hö. Gården ligger så vackert att jag får lov att, liksom, titta två gånger för att kunna ta in det.

Vi får kaffe. Olav berättar att han fick avbryta vinterns timmerkörning, som han gör med en fjordhäst, då det hade kommit över två meter snö. Våren har varit sen och sommaren kall. Men det kan bli hjortron på myren. Det ser lovande ut säger han.

Man kan liksom inte fråga rätt ut. Vi måste prata runt lite först. Gunnar säger att jag är ledare för bondelaget i Dalarna och brukar 90 hektar (eller 900 mål, som de säger här). Här i Norge framstår jag som värsta storbonden med 90 hektar. Jag försöker förklara att jag är en småbrukare med svenska mått mätt. Jag tror att de tolkar det som att jag försöker vara ödmjuk.

Gunnar frågar om Olav har någon lie han kan sälja. Inget svar, han låtsas inte höra, tror jag. Men inget svar är också ett svar. Men han kan hjälpa mig att slipa min lie. Inga problem! ”Den här har du brynt mycket!” säger han när han ser min lie. Det har jag inte. Jag har inte brynt den alls, jag har väl försökt slipa den och misslyckats, helt enkelt.

”Så här gör man, du ska ha raka armar” säger han. Det är dåligt ljus i ladan där slipstenen står. Jag skymmer när jag ska fotografera. Han viftar med armen och ler. Jag förstår.

Lien blir vass. Jättevass. Han visar hur man bryner lien med ett bryne som inte får vara för grovt. Man kan ha på lite olja på brynet, men det har han inte nu. Han spottar på det och gnider försiktigt. Inte för mycket. Lagom.

Jag provar att slå lite. Jag är lite nervös. Jag vet att jag har granskande blickar på mig.
Jösses vad den biter! Jag behöver inte ta i alls, jag låter bara armarna och höfterna fullfölja en rörelse som liksom kommer av sig själv. ”Han kan ju slå, den där svensken” säger Olav. ”Han må komma på slåttertävlingarna nästa år”.

Jag hade dömt ut min lie utan anledning. Jag hade bara inte kunnat slipa den ordentligt. Jag frågar ändå var man kan köpa liar i Norge. ”Du må fara till Tinn” säger Olav. Det ska jag göra.

På vägen hem hör vi på radio att en kollega har omkommit i en olycka med en rundbalspress i Voss. Det dör för många bönder, både i Sverige och i Norge.