Medias agerande i katastrofer – en katastrof?

För drygt ett år sedan brann skogarna i trakterna av Sala i Västmanland. Elden hotade även södra Dalarna. Många evakuerades och gårdar tömdes på djur som flyttades till säkerheten i gårdar som inte låg i riskområdet. Det var en massiv räddningsinsats från myndigheter, frivilliga och LRF.

Självklart fanns det ett allmänintresse för vad som hände. Nyhetsrapporteringen var omfattande och jakten på ständigt nya vinklar blev snart desperat. Min kollega, ordföranden i LRF Mälardalen, var nedringd av journalister som ville få en kommentar. Men allra helst ville de ha kontakt med ”någon drabbad”.
Sture, som min kollega heter, vägrade lämna ut telefonnummer och namn till drabbade personer.

När journalisterna insåg att Sture var en ”dead end” så vände de sig till mig.

Jag blev uppringd av en reporter från Dagens Nyheter. Han förklarade att han gärna villa prata med någon som hade blivit drabbad. Jag följde Stures linje och vägrade. ”Givetvis får du försöka få tag på personer att prata med, men jag kommer inte att ge dig några namn” – sade jag.

”Men, det är jätteviktigt för att folk ska förstå hur det känns och vilken katastrof det är”, kontrade journalisten.

Jag förstår det till viss del, men samtidigt tror jag faktiskt att människor själva kan räkna ut hur det känns att förlora sin gård, se sin skog brinna upp och tvingas evakuera sina djur. Detta utan att man behöver sticka mikrofonen under näsan på en chockad, ledsen och utarbetat människa, en människa som kanske inte har sovit på flera dygn – och ställa sportjournalistfrågan: ”Hur känns det?”

Journalisterna skulle inte agera som det gör om inte vi läsare efterfrågade sådana reportage. Balansgången mellan att tillfredsställa läsarens ”blodtörst” och att agera moraliskt måste vara svårt att gå. För om man själv avstår och håller sig till att intervjua utsedda presstalesmän och officiella personer, så kommer man antagligen att bli omsprungen av konkurrenter som har lyckats få tag i det där chockade ögonvittnet, eller kanske någon anhörig till någon drabbad.

Det behövs en diskussion om hur nyhetsrapportering från katastrofer ska hanteras. Men slutligen ligger ansvaret hos oss mediekonsumenter. Hur skulle du själv vilja bli bemött om det värsta tänkbara hände dig?
Med en mikrofon under näsan, eller med en tröstande arm om dina axlar?