Men vad ska man äta då?

Jag vet inte hur många gånger jag har fått den frågan: Vad ska vi matkonsumenter välja att köpa om vi vill göra medvetna och hållbara val?
Jag blir alltid ganska svarslös. Givetvis kan jag, som företrädare för LRF, ta den enkla vägen ur problemet och säga: ”Välj svenskt”. Det är förvisso ett ganska bra råd, men det är ju lite som att fråga en person som säljer Volvobilar vilken bil som är bäst. 

Anledningen till att jag blir lite svarslös är att jag inser vilken oerhört komplex fråga det är att svara på.

För det första måste vi vara överens om ur vilken aspekt det ska vara hållbart.
Det finns olika ”ingredienser” i hållbarhetsbegreppet. Vi brukar tala om att det ska vara hållbart ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Jag tror att de flesta är intresserade av den miljömässiga aspekten och det är det jag tänkte fokusera på här.

Miljöaspekten innehåller – också den – en rad olika aspekter. Pratar vi om klimatpåverkan, den biologiska mångfalden, landskapsbilden, växtnäringsläckage, kemiska bekämpningsmedel, energieffektivitet eller något annat?

Det som komplicerar det hela är att dessa olika faktorer kan vara motstående parametrar. Det är inte säkert att det som är mest energieffektivt är bäst för den biologiska mångfalden. Det är inte säkert att det som är bäst för den biologiska mångfalden är det mest klimatsmarta valet.

Ett annat problem är att det är svårt att svara generellt, då förutsättningarna varierar så mycket beroende på var i landet vi befinner oss. Som om inte det vore nog, varierar förutsättningarna dessutom från en gård till en annan – även om gårdarna ligger grannar med varandra. Det som är rätt att göra på en gård kan vara fel att göra på en annan gård.

När ni inte trodde att det gick att krångla till det mer, är det dessutom så att det som är rätt att göra på en gård ett år är fel att göra ett annat år. Det bestäms av  hur vädret är ett visst år. Hur vädret ska bli under säsongen har man som bonde ingen aning om, så därför kan man inte veta i förväg om man gör rätt, eller om man gör fel. Man får helt enkelt chansa baserat på den erfarenhet och kunskap man har om ”hur det brukar vara”. Ofta blir det rätt men ibland blir det fel.

Ett enkelt exempel är plöjningen. Nu för tiden anses det vara bäst att plöja på våren för då minskar läckaget av växtnäring. Men vissa jordar är direkt olämpliga att plöja på våren. Vissa jordar måste plöjas på hösten om de ska gå att harva och så på våren. Även om det ofta är bra att plöja vissa jordar på våren så kan det bli en väldigt torr försommar och då hade det varit bättre om jorden hade plöjts på hösten. Så, om det är bra eller dåligt att plöja på våren avgörs helt och hållet av vilken jord man har och hur vädret blir på försommaren.

Konsumenterna kan givetvis inte hålla koll på allt det här när de ska göra sina val i butiken. Därför försöker man paketera olika koncept, där alla gör anspråk på att vara ”hållbara” val. Det sägs att konsumenterna är mer medvetna nu än tidigare, samtidigt som konsumenternas kunskap om hur livsmedelsproduktion går till nog aldrig har varit så låg. Därför blir varumärken, kvalitetsmärkningar och certifieringar viktigare och viktigare. Alla typer av märkningar blir generaliseringar och förenklingar av verkligheten. Det går inte ens att i generella termer säga att ekologiskt är bättre än konventionellt. Även det beror på vilken av de olika hållbarhetsaspekterna man väljer att fokusera på.

Som alla andra yrken kräver bondeyrket en väldigt specifik kunskap och erfarenhet. Precis som att det är omöjligt att kräva att den som köper en dator ska kunna veta exakt hur den går till att producera och hur den fungerar, så är det omöjligt för matkonsumenterna att veta allt. När jag köper en dator så utgår jag från att den som har tillverkat den faktiskt vet vad den gör. Jag antar att den dator jag köper är resultatet av många människors samlade expertkunskap och beprövade erfarenhet. Jag antar att tillverkaren faktiskt inte försöker lura mig, eller medvetet försöker fuska.

Det finns krafter i samhället som av någon anledning vill misstänkliggöra, inte bara bonden, utan hela livsmedelskedjan. Det verkar sprida sig en uppfattning om att någon annan än bonden vet bäst vad som är rätt och fel. Följden blir grova generaliseringar och direkta felaktigheter.

Jag har lärt känna väldigt många bönder i hela Sverige. De har alla väldigt olika förutsättningar, de producerar olika saker och de har olika typer av kunder för sina produkter. Gemensamt för dem alla är dock att de försöker göra så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Hållbarhetsaspekterna väger tungt i deras val av metoder och det pågår ett ständigt förbättringsarbete. Men det är en process som tar tid. Man provar något nytt, ser om det fungerar, funderar på varför det inte fungerade som det var tänkt, gör om, frågar kollegorna om hur de har gjort, bestämmer sig för att prova något annat nästa år, och så vidare. 

Någon har sagt att framtiden inte har något facit – och så är det i den här branschen. Forskning och beprövad erfarenhet ger oss en viss vägledning men det är som att orientera med en ofullständig karta och med en kompassnål som inte riktigt vill vara stilla.

Det jag vill att ni konsumenter ska veta, är att vi iallafall försöker. Vi försöker hela tiden utifrån våra egna och omvärldens krav göra det bästa möjliga utifrån våra unika förutsättningar.