Min anställningsintervju skulle ta för lång tid

Nu har jag ju aldrig varit på någon anställningsintervju. Iallafall inte i rollen som arbetssökande. Men om jag hade sökt något jobb och kommit så långt att jag fick gå på intervju – då hade jag haft väldigt svårt att svara på de frågor som ställs.

Jag vet att mina kompisar som varit på intervjuer bland annat har fått frågan,  hur snabba de är på att fatta beslut. Vad fan är det för fråga? Och. Hur svarar man på den?

För att över huvud taget kunna börja fundera på frågan så tror jag att jag måste bena upp olika typer av beslut och för varje enskild typ av beslut fundera på om jag är snabb eller långsam. Då kan jag dessutom fundera på om det är en fördel att vara snabb eller långsam i de olika typerna av beslut.

När jag och min kompis åkte bil till Falun en sen söndag kväll för 18 år sedan så sprang det upp en älg på vägen. Vi såg älgen och sedan såg vi den inte längre, för vi hade kört förbi den. Vi fortsatte på vägen och älgen fortsatte ut i skogen. Från det att vi såg älgen tills det att vi inte längre såg älgen passerade några sekunders tid. På dessa sekunder fattade jag en rad snabba och livsavgörande beslut. Jag fattade beslutet att väja istället för att bromsa. Ett helt korrekt beslut, med facit i hand. Men ett beslut som hade varit ödesdigert om vi hade fått möte i den andra filen. Då skulle rätt beslut varit att helt sonika köra på älgen.
Jag fattade egentligen inget beslut. På så kort tid hinner man inte fatta beslut. Jag reagerade instinktivt utan att tänka.
Jag antar att det inte är den här typen av beslut som den som frågar om hur snabb man är att fatta beslut syftar på.

 

Den typ av beslut som åsyftas är nog snarare sådana beslut där man har tid att tänka efter före.

En del beslut blir inte lättare att fatta om man får mer tid att fundera. Sådana beslut är beslut som inte grundar sig på objektiva fakta utan tycke och smak.
Jag har provat två byxor som kostar ungefär lika mycket och som passar lika bra. Vilket par ska jag välja att köpa?
I sådana här situationer kan jag bli oerhört frustrerad. I sådana här situationer har jag svårt att bestämma mig. För beslutet bygger på min egen högst subjektiva bedömning av vilka byxor som är snyggast. Om jag tycker att de är likvärdiga i ”snygghet” så finns det ju ingen anledning att fundera ytterligare på beslutet. Metoden att blunda och peka är kanske det bästa och mest effektiva sättet att välja vilka byxor jag ska köpa.

Nu finns det ju faktiskt ”större” beslut än val av byxor som följer samma logik. Beslut som antingen, liksom valet av byxor, saknar objektivt och faktabaserat beslutsunderlag. Eller, beslut där det förvisso finns fakta att basera beslutet på, men där denna fakta inte är tillgänglig. I dessa typer av beslut är det bäst att chansa. Blunda och peka, singla slant eller helt enkelt bara ta något av alternativen. Ju snabbare desto bättre.

Nästa typ av beslut är sådana där det faktiskt går att få fakta att basera beslutet på. Om jag ska gå från punkt A till punkt B och kommer till en vägkorsning där jag inte vet om jag ska ta höger eller vänster så går det ju att få information om vilken väg som är den rätta. Jag kan fråga någon, jag kan använda en karta eller jag kan försöka hitta en vägskylt som visar vilken väg som är den rätta.
Det är tveksamt om det är sådana här beslut som frågeställaren i anställningsintervjun är ute efter. För det kan väl inte vara någon skillnad mellan hur snabbt olika personer fattar beslut när de har alla fakta i målet? Om man kommer till en vägkorsning där man inte vet om man ska ta höger eller vänster, men ser en skylt där det står att man ska ta höger om man vill komma dit man vill – då kan det väl inte vara så att olika personer tar olika lång tid på sig att fatta beslutet om vilken väg som de ska gå?

Frågan, tänker jag, måste gälla den typ av beslut som ligger i gränslandet mellan de två olika typerna ovan. Beslut där det går att få viss fakta och underlag, men där ett visst mått av osäkerhet ändå föreligger.

Vilka fonder ska jag välja till mitt pensionssparande? Ska jag påbörja en utbildning till att bli kemist? Ska företaget som jag leder investera i ett hotell på Gotland, eller ska vi lägga hotellet på västkusten istället?

Det går att göra utredningar, analyser och samla in fakta som ger vägledning i dessa frågor, till förbannelse. Men det är sällan dessa fakta ger otvetydig vägledning. Två personer som sitter med exakt samma faktaunderlag kan komma att fatta olika beslut ändå. Det är för att det finns en viss grad av subjektivitet i frågorna. Vilken risk är man beredd att ta i sitt pensionssparande? Hur högt värderar jag att ha, så kallade, ”etiska fonder” i min fondportfölj? Tycker jag att det hade varit roligare att bygga ett hotell på Gotland än på västkusten?

Frågan måste alltså gälla hur snabbt man tar dessa beslut.

Många tycker att det är jobbigt att stå inför beslut. Det gör även jag. Men i själva verket är möjligheten att fatta beslut, något som har ett värde. Vi måste fatta ett beslut därför att vi har flera alternativ. Om vi bara hade ett alternativ, så hade vi inte behövt fatta något beslut.

Den som har möjlighet att fatta ett beslut har alltså en option. Det finns ett finansiellt instrument som heter option och betyder att ägaren av optionen har en möjlighet. En aktieoption ger ägaren av optionen möjlighet att köpa eller sälja en aktie till ett visst pris vid ett visst ögonblick. Jag kan ha en option som ger mig möjligheten att köpa en aktie i H&M till ett visst pris den 15:e juni i år, till exempel.

Det går att räkna ut vad en sådan option är värd.
1997 fick Robert C. Merton och Myron S. Scholes Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap för att de, tillsammans med den avlidne Fischer Black, utvecklade en formel för värdering av finansiella instrument. Black & Scholes formel är ganska komplicerad och bygger på olika parametrar. Men det som är intressant för den här texten är att värdet på optionen, allt annat lika, sjunker när vi närmar oss tiden för när optionens underliggande aktie antingen får köpas eller säljas. 

Om vi ser ett beslut som en option, en möjlighet, så innebär det att värdet av att ha möjligheten att få fatta ett beslut sjunker ju närmare vi kommer den tidpunkt då beslutet måste fattas.
Om jag har möjlighet att förlänga tiden på min option, så ökar alltså min option i värde. Det betyder att det är värdefullt att kunna skjuta upp beslut.

Att skjuta på beslut kan vara frustrerande för ens omgivning, men det är alltså i själva verket något väldigt bra om man får den möjligheten. Om det inte kostar mig något att skjuta upp ett beslut till morgondagen så ska jag alltså göra det. Det finns alltså, till och med Nobelprisbelönad, forskning som stöder tesen att man ska ”sova på saken” om man har möjlighet till det.

När man skjuter upp ett beslut som öppnar man ju för möjligheten att det kan dyka upp fler fakta som underlättar beslutsfattandet. Kanske nås man dagen efter av beskedet att en av de fonder man hade tänkt placera sina pensionspengar i, hade stora innehav i en bank som visat sig konkursmässig. Kanske kommer det statistik som visar att bedömningarna av turismens utveckling på Gotland varit betydligt överdriven i positiv, eller negativ, riktning.

 

Ungefär på det här sättet skulle jag resonera om jag fick frågan på en anställningsintervju, om jag var snabb att fatta beslut eller inte.

Jag skulle säga att jag gärna skjuter upp beslut, om det är möjligt.