Mjölkrobotar, räntepolitik och arbetslöshet.

En av grundteserna bland de ekonomer som anser att man kan och bör använda ”räntevapnet” för att stimulera ekonomin i tider av lågkonjunktur, är att en låg ränta stimulerar investeringar och därmed skapas jobb.
Jag har funderat lite på det och tar ett väldigt konkret exempel – en kalkyl på en investering i automatisk mjölkning. Det vill säga en mjölkrobot.

Med en mjölkrobot behöver ingen människa mjölka korna utan de går själva till mjölkroboten och blir där mjölkade automatiskt. Det finns argument som talar för att köpa en robot, och det finns argument som talar emot. I det här exemplet ska jag bara fokusera på de ekonomiska aspekterna av att kunna ersätta den manuella mjölkningen som görs av en anställd med en robot.
Observera att kalkylens siffror och antaganden inte ska användas som grund för era egna investeringar. Jag har gissat på priser och räntor och villkor. Det spelar ingen större roll för min poäng om siffrorna inte stämmer – det är en princip jag vill illustrera.

Jag har tidigare skrivit om hur man beräknar värdet av framtida kassaflöden, med den så kallade nuvärdesmetoden. Den som är intresserad kan läsa här

Vi tänker oss en bonde som har en mjölkgård med 70 kor som mjölkas manuellt av en anställd. Den anställde kostar 30000 kr i månaden i lön och sociala avgifter. Två tredjedelar av tiden arbetar den anställde med mjölkningen och en tredjedel av tiden med annat.
Bonden funderar på att investera i en mjölkrobot. Mjölkroboten kan ersätta två tredjedelar av den anställdes arbete och därmed, i princip, minska bondens lönekostnader med 20 000 kr/månad.

Låt oss anta att en mjölkrobot kostar 1 500 000 kronor att köpa och installera. Vidare antar vi att banken kräver att bonden betalar 10% av investeringen med eget kapital och att räntan på lånet, som ska amorteras på tio år, är r
Vidare antar vi att mjölkrobotens restvärde efter tio år är tio procent av anskaffningsvärdet, det vill säga 150 000 kr.
Vi antar också att service- och driftskostnaderna för roboten är 70 000 kr per år.

Nuvärdet av lönekostnaden för den anställde under tio års tid beräknas genom att ta nuvärdet av alla löneutbetalningar under tio år. 20 000 kronor i månaden innebär en årskostnad på 240 000 kronor. På tio år blir det alltså 2 400 000. Men för att kunna jämföra med kostnaden för investeringen i mjölkroboten så beräknar jag nuvärdet av lönekostnaden. Jag diskonterar framtida lönekostnader med den årliga diskonteringsräntan 5%. Dessutom är det rimligt att anta att den anställde vill ha en viss löneutveckling. Jag antar att lönen ökar med 2 % per år.
Det ger nuvärdet 2 013 000 kronor.

Bondens betalström för robotinvesteringen ser ut så här:

År noll, alltså nu, betalar bonden 150 000 kronor i kontantinsats. Resten av pengarna (1 350 000 kr) lånas på banken. Efter ett år betalar bonden en amortering på 10% av lånet, det vill säga 135 000 kr. Dessutom betalar han ränta (r) på 1 350 000 kronor. År två ser likadant ut förutom att räntekostnaden sjunker på grund av amorteringen.

Så håller bonden på i tio år. Mjölkroboten är då betald och har ett värde på 150 000 kronor. Bonden kan då sälja roboten om han eller hon vill.

Genom att diskontera och beräkna nuvärdet av alla utgifter (och intäkten från den möjliga försäljningen av roboten efter tio år) under de kommande 10 åren så får vi en siffra som går att jämföra med nuvärdet av lönekostnaden.

om r= 10%, blir nuvärdet av investeringens utgifter 2 256 000 kronor
om r= 5%, blir nuvärdet av investeringens utgifter 1 948 000 kronor
om r = 2,5%, blir nuvärdet av investeringens utgifter 1 794 000 kronor

Min poäng är alltså, vilket kanske är självklart för de flesta, att vid en tillräckligt låg räntenivå så går det att motivera en investering i automation som ersätter en anställd.

Jag försöker illustrera med en graf.

Det finns alltså en brytpunkt, i mitt påhittade men ganska realistiska exempel, där det blir lönsamt att ersätta en anställd med en investering i automation. I det här fallet ser den ut att gå någonstans vid drygt 6% ränta.

Slutsatsen måste alltså bli, att det inte på något sätt är självklart att ett lågt ränteläge bidrar till lägre arbetslöshet – iallafall inte på kort sikt.
Självklart kan alla de människor som inte längre behövs som mjölkare och mjölkerskor istället arbeta med något annat, men den omställningen tar tid. Dessutom är det ju sannolikt att även andra branscher, där det är möjligt, också har använt det låga ränteläget för att investera i automatiseringar.

Centralbankerna säger sig följa arbetslöshetssiffrorna noga och de brukar vara tydliga med att de inte kommer att höja räntan om arbetslösheten ”biter sig fast”. Min slutsats är att det mycket väl kan vara så att det låga ränteläget istället ger högre arbetslöshet.

Sverige, som har ett högt löneläge jämfört med andra länder och dessutom en extremt låg ränta, hamnar här i en svår situation.

Här om dagen deltog jag i ett möte om svensk livsmedelsproduktions konkurrenskraft. Det konstaterades krasst att ”I jämförelse med andra länder så är det främst det höga löneläget som skiljer Sverige från andra länder. Detta har vi hittills kunnat hantera tack vara en hög grad av automation”.

Märk väl att jag inte är kritisk mot investeringar i mjölkrobotar. Jag tycker att man ska göra det om man vill och kan.

Men ur ett nationalekonomiskt perspektiv så tror jag att det är helt fel att tro att ett lågt ränteläge är bra ”för jobben”.