Mörklägger media?

Jag fortsätter min tradition, att oftast vara lite sent på bollen när det gäller att kommentera saker som händer.
Här om veckan var det en diskussion om huruvida media mörklägger olika frågor, framför allt frågor som rör invandring och invandrare. Ungefär såhär: ”Media berättar inte sanningen, därför måste man själv söka sanningen på alternativa ställen på nätet”.

Jag tror inte att det förekommer någon mörkläggning i ordets rätta bemärkelse. Ej heller att media medvetet och systematiskt undanhåller information. Jag tror inte heller att media rapporterar rena felaktigheter, även om det säkert förekommer i undantagsfall och då brukar det komma en rättelse.

Men debatten fick mig att fundera på något annat, som inte är mörkläggning, utan snarare ett resultat av det som jag tror är det sätt som media arbetar. Det här gäller givetvis inte invandringsfrågor, utan det gäller nog generellt.
Det finns nämligen flera steg i processen från att något har hänt, tills dess att det blir ett reportage eller ett nyhetsinslag.
Jag tänker mig att det fungerar såhär:

Det händer betydligt fler saker varje dag än vad som får plats i medierapporteringen. Katter blir påkörda, demonstrationer hålls, syföreningar och riksdagspartier har årsmöten och Obama besöker något annat land.

Nyhetsredaktionen ska försöka välja ut vad de ska rapportera om och vad de inte ska rapportera om. Vad är intressant och relevant? En fråga som det självklart inte finns något objektivt sätt att avgöra. Redaktionen gör en en subjektiv bedömning utifrån vad de själva tycker är intressant och vad de tror att deras tittare, läsare eller lyssnare tycker är intressant.

Där har vi första nålsögat. Vilka nyheter som blir nyheter avgörs här. Jag är säker på att redaktionens egna preferenser har visst inflytande över vad som de väljer att jobba vidare med. Landsbygdsfrågor är mindre intressant för personer som bor i Stockholm än vad frågan om Slussens framtid är, t.ex.

Sedan kommer steg två. När det väl är bestämt vilka nyheter som passerat de första nålsögat så kommer en rad praktiska frågor. Går det att få tag i någon person som går att intervjua? Går det att komma ut och ta bilder? Går det att få någon att komma till studion? Om inte något av detta går att ordna så blir det svårt att göra ett inslag. Här kommer till viss del redaktionens kontaktnät att spela en viss roll för om det går vägen eller inte. ”Fan, min brorsas kusin har ju en farsa som är jordgubbsodlare, han kan vi fråga om det blir några jordgubbar till midsommar eller inte”. Om redaktionen och reportrarna är stationerade i Stockholm så är det mer sannolikt att den som de väljer att intervjua finns i Stockholm än någon annanstans i Sverige.

Det kan också finnas anledning att tro att vem det är som finansierar redaktionen har betydelse för nyhetsvärderingen. Utan att ha bevis som styrker min tes, så kan jag anta att det är mindre sannolikt att ett public service företag skulle välja att lyfta fram en rapport som säger att public service inte alls mer opartiska än privat finansierade medier, och vice versa.

 

När nyhetsvärderingen är gjord och man har hittat personer som ställer upp på intervju, så måste redaktionen, eller vem det nu är, bestämma sig för hur inslaget ska läggas upp. Det enklaste, och tråkigaste, är att presentera det som en enkel notis.

”Det blir inga svenska jordgubbar till midsommar. Olle Svensson som är jordgubbsodlare utanför Simrishamn, säger att det beror på att det har varit så kallt i början på juni”.

Vill man göra ett längre reportage så bör det följa någon form av dramaturgi – gärna med en konflikt – för att bli bra. Jag tror att varje reporter som har en idé kring ett inslag måste kunna redogöra för vilken vinkel inslaget ska ha för att det ska falla i god jord hos redaktören.

Det klassiska upplägget har två aktörer. ”Offret” som är den som blivit drabbad av någonting. ”Förövaren” som är orsaken till att offret, så att säga, har blivit ett offer.

Här öppnas plötsligt nästintill oändliga möjligheter för att vinkla inslaget lite hur man vill. Vem får spela offer? Är han eller hon trovärdig i sin roll? Talar denne en dialekt som uppfattas som positiv av tittarna (typ, dalmål eller gotländska). Är offret en sådan typ av person som har något annat attribut som gör att han eller hon skapar sympati?
Hur är den som ska spela förövare? Pratar han eller hon stockholmska, eller kanske ännu hellre, något utländskt språk till exempel engelska eller tyska?

”Vi står här med Olle Svensson, som är jordgubbsodlare utanför Simrishamn. Olle, blir det några svenska jordgubbar till midsommar?”
Olle svarar på klingande dalmål, vilket kan verka konstigt då han bor i Skåne, men han kanske har flyttat dit nyligen från Leksand eller Rättvik, där man ju pratar extra trevligt dalmål.
”Nä, det har varit jättekallt i juni så jordgubbsplantorna har inte blommat ännu”
(Olle står ute i jordgubbslandet och pekar på en ledsen och frostnupen jordgubbsplanta.)
Reportern frågar:
”Vilka konsekvenser får det här för dig Olle?”
”Jag kommer inte att ha råd att köpa medicin till min sjuka hund, Jens”
(jag kom inte på på något bättre hundnamn)
Nu ser man Olles jättesöta hund Jens i bild. Olle klappar Jens och ser på honom med tårfyllda ögon.
”Jaha, vilka ytterligare konsekvenser får det”
Olles dotter Olga kommer nu in i bild och hon och Olle promenerar bland de vissna jordgubbarna.
”Ja, min dotter kommer inte att kunna åka och hälsa på sina kusiner i Svalöv i sommar. Det är tråkigt, för hon hade verkligen sett fram emot att träffa dem.”

Klipp till reportern.

”Olle är inte ensam att lida av den kalla försommaren. Många säger att det beror på klimatförändringarna. Med oss för att kommentera detta har vi VD:n för det multinationella oljebolaget.”

Klipp till välkammad herre i kostym.

”We do care about the small people”

Förutom valet av personer som får spela de olika rollerna i inslaget så finns det ytterligare en massa val som reportern och teamet kring denne måste göra. Inslaget måste vara kort, max en och en halv minut. Vilka klipp får komma med och vilka klipps bort? I vilken miljö filmas de olika personerna? Är det utomhus i en vacker miljö, eller inomhus där det tydligt framgår att det är på ett flådigt huvudkontor?
Det finns tusentals knep att ta till för att på ett subversivt sätt förstärka inslagets vinkel.

Dramaturgin med offer och förövare kan kompletteras med en ”oberoende expert”. Experten ska inte ta ställning utan redogöra för fakta. Men, i de flesta fall är frågan inte ”svart eller vit” eller så är faktaläget inte kristallklart. Därför är valet av expert ofta ganska avgörande för vem utav offret eller förövaren som ska framstå som den som har torrast på fötterna.

Det viktiga när en expert ska vara med är att denne inte deltar i en eventuell debatt mellan offret och förövaren. Experten ska få komma in efteråt och vara oemotsagd. Ett vanligt stilgrepp är att intervjua experten framför en jättestor bokhylla. Tittaren luras då att tro att experten har läst alla dessa böcker och rimligtvis borde veta vad han eller hon pratar om.
Den om är uppmärksam kan ofta se att det på ryggarna på böckerna bakom experten finns de koder som är typiska för biblioteksböcker och som anger deras klassifikation. Reportern och experten har helt enkelt gjort intervjun på ett närliggande bibliotek.

Min poäng med den här, alldeles för långa texten, är att media har många möjligheter att färga samhällsdebatten utan att det för den delen finns några konkreta bevis för att de far med osanning eller att de mörklägger någonting. Nyhetsvärderingen, valet av vinkel, valet av upplägg av reportaget, vilka frågor som ställs och till vem, hur reportaget klipps och valet av expert – allt är exempel på hur media kan få oss mediekonsumenter att bilda oss en viss uppfattning om en viss fråga.

Det är väl inget fel med detta, men jag tror att det som jag har beskrivit ovan är ganska nyttigt att ha med sig i bakhuvudet när man konsumerar nyheter – oavsett om de kommer från de etablerade mediehusen eller från så kallade alternativa medier.