När staten investerar är det vi som tar risken

En skrämmande tanke börjar växa till liv i mitt huvud: Tänk om de som bestämmer inte har en aning om någonting. Eller, ännu värre, tänk om vi som väljer dem som bestämmer, inte har en aning.
Det tredje, och minst skrämmande alternativet, är att det är jag som inte fattar någonting alls.

En sådan här fråga som jag börjar misstänka att ingen verkar förstå är, vad som skiljer statliga investeringar från privata. Frågan knyter an till både frågan om vem som skulle bygga vägarna om inte staten gjorde det och frågan om privata vinster i välfärden.

Tänk dig att det är mitten på artonhundratalet i Sverige. Fler och fler börjar inse behovet av ett järnvägsnät för att kunna transportera de rikedomar i from av trävaror och malm som finns i landet. Det görs en del försök av privata aktörer att bygga järnvägarna men det var svårt för dem att få den finansiering som krävdes. Staten klev då in och byggde upp det järnvägsnät som på många håll fortfarande finns kvar och används.

Ett typiskt exempel på marknadsmisslyckande, kan det tyckas. Och ett typiskt exempel på att statliga investeringar inte skapar privata vinster och att det som byggs kommer alla till del.

De privata aktörerna hade alltså svårt att få tag i riskkapital för sina investeringar. Jag antar att kapitalisterna vägde risken och den förväntade avkastningen mot varandra och ansåg att avkastningen var för låg i förhållande till risken.

När staten klev in och tog över ansvaret för järnvägsutbyggnaden så gick det helt plötsligt att få lös pengar. Hur kunde det komma sig? Var kom pengarna ifrån denna gång?

Staten finansierar sina investeringar genom att ge ut statsobligationer. Den som köper en statsobligation lånar ut pengar till staten mot en viss ränta. Denna ränta är ofta väldigt låg. Det beror på att risken är låg. Staten har ju goda möjligheter att betala tillbaka både lånebeloppet och räntan. Staten har – som ingen privat aktör – möjlighet att kräva in skatt med tvång och dessutom möjlighet att trycka upp precis den mängd pengar den behöver.

I investerarnas ögon var det en mycket bättre affär än att låna ut till den privata entreprenören som tidigare hade bett om lån för precis samma projekt. Förvisso var avkastningen något lägre, men risken var i stort sett obefintlig.

Poängen är att det, i princip, var exakt samma gubbar i finansbranschen som valde att inte låna ut pengarna till den privata aktören, som lånade ut dem till staten.

Oavsett om det är staten eller en privat aktör som lånar pengar till en investering så hamnar alltså kapitalvinsten i samma privata fickor.

I fallet med den privata aktören kräver finansiärerna en högre avkastning därför att risken är större. I fallet där staten lånar pengarna är risken för investeraren nästan obefintlig och därför är avkastningen lägre.

Men hur kan det komma sig att risken för finansmannen är lägre – för precis samma projekt – när en stat lånar än när en privat person lånar?

Jag har redan skrivit varför – det är för att risken bärs av någon annan. Vem är denne ”någon annan”?
Jo, det är du och jag. Medborgarna i den stat som lånar pengarna. Det är vi som garanterar att finansiären får tillbaka både sina pengar och räntan. Det är via vår köpkraft, via vårt arbete och via vår skattskyldighet som vi garanterar de privata vinsterna i detta fall.

I det här perspektivet är det ju helt obegripligt att så många tycker så illa om privata vinster och istället förespråkar att staten ska göra de kostsamma investeringar som behövs i ett samhälle.

När en investering görs helt i privat regi så tar finansiärerna både avkastningen och risken. När investeringarna görs av staten är det fortfarande finansiärerna som får avkastningen, men denna gång nästan helt utan risk.
Vi hatar att se att någon blir rik på en investering som vi tycker att staten skulle ha gjort istället. Men gladeligen är vi medborgare beredda att garantera samma privata finansiärer en vinst genom att vi tar hela risken.

Jag tycker att det är helt obegripligt hur folk resonerar. Antingen vet folk inte sitt eget bästa, eller så är det jag som inte begriper någonting.

För allas vår skull hoppas jag på det senare.