Om att hata hat och att älska kärlek.

Jag tänker ofta på ett TV-program som jag såg för ganska många år sedan. Jag tror att det handlade om en så kallad ”skolskjutning” i USA.
Efter programmet var det en intervju med dåvarande justitieminister Tomas Bodström. Det var en väldigt bra diskussion, som jag inte kommer ihåg någonting av, annat än en sak.

Jag har för mig att diskussionen ledde in på frågan om dödsstraff och den funktion som det fyller i en rättstat. På något sätt motiverar dödsstraffsförespråkare sitt ställningstagande med att det ger utrymme för de som är drabbade av ett brott (eller oftast deras anhöriga) att få hämnd och upprättelse.
Bodström förde ett – enligt mig – helt korrekt resonemang kring frågan om hat. Han sa att det är helt naturligt för enskilda personer att känna hat, men att samhället (alltså rättsstaten i det det här fallet) aldrig får känna hat. Jag håller med! Samhället ska enligt mig aldrig känna någonting – känslor är för människor.

Det var säkert 10 år sedan jag såg programmet och sedan dess verkar det ha skett en förskjutning i resonemanget om känslor.
”Vi” (som i samhället) ska nu ge oss ut på ett korståg mot hatet. Vi ska bekämpa det. Istället ska ”vi” propagera för kärlek.

Men, hur naivt är det att tro att ”vi” ska kunna få bort en av de grundläggande känslor som vi människor har? Vi är människor och i bland utsätts vi för händelser som gör att vi känner hat. Ibland känner vi rädsla och ibland känner vi avund och ibland känner vi kärlek. Så kommer det alltid att vara.

Utmaningen ligger – precis som jag tolkar Bodström – i att inte bygga upp en rättsstat som ”känner” saker. Om någon begår ett brott så ska denne person ha rätt till en rättegång som bygger på den lagstiftning som finns. Det är därför symbolen för rättsstaten – fru Justitia – bär ögonbindel. Med sin våg väger hon bevisningen men hon är blind för hat, rädsla och kärlek.

Det har gått en fullständig inflation i hur begreppet ”hat” används. Snart är varje åsikt som man inte själv delar ett uttryck för hat.  I stället för att acceptera att hat alltid kommer att finnas och lära oss hantera det – så försöker vi bekämpa de personer som känner hat och många verkar tro att vi helt och hållet kan radera den känslan ur vårt känsloregister.

Vi, som enskilda personer, kommer alltid att ha människor som hatar oss. Men vi kommer också att ha människor som älskar oss, människor som känner sympati för oss och människor som avundas oss. Dessa känslor kan inte bekämpas. Däremot kan vi lära oss att hantera dem. Det är en av de stora utmaningarna i livet och det är en stor del i vad det innebär att vara människa.