Om debatten och debatten om Margot

Det blir ju sådana här drev ibland, mot politiker, tjänstemän och andra personer med formell och informell makt. Dreven följer ungefär samma logik och sättet på vilket de som är utsatta, försvarar sig på följer också ett par olika standardmallar. Några gör en ”pudel” och erkänner även saker som de inte är skyldiga till. Några gör en ”schäfer” och erkänner inte ens sådant som de uppenbarligen har gjort fel – utan går istället till motattack.

Det som är intressant, nu med internet (vilken grej det är förresten! Jag tror inte att det är någon fluga) och sociala medier. är att det går att följa folkets reaktioner i realtid allt eftersom drevet får nya vändningar.

Den uppenbara reflektionen är att vi dömer olika beroende på om vi sympatiserar med den person som är utsatt för drevet eller inte. Det är tydligt att människor till vänster inte har delat kritiska artiklar och gjort kritiska inlägg om Margot Wallström i samma utsträckning som människor till höger. När det är ”högerpolitiker” som är i blåsväder, så är det precis tvärt om.
Det är också tydligt att kvinnor (iallafall i mitt facebookflöde) i större utsträckning än männen har försvarat och försökt relativisera och nyansera kritiken.
Att det är på detta sättet är mänskligt och naturligt. Men det bör givetvis inte avgöra hur utfallet av ett drev blir.

I fallet Margot så tycker jag att en hel del av kritiken och en hel del av försvaret bygger på helt irrelevanta argument.

Någon har konstaterat att hon har tjänat massor med pengar på tidigare uppdrag och borde ha råd att köpa en egen lägenhet.
Ja visst har hon det, men det kan ju inte vara det som avgör om en minister ska kunna ta emot en lägenhet av ett fackförbund eller inte. Skulle det vara mer okej om ministern i fråga var fattig? Var går gränsen för hur fattig en minister måste vara för att det ska vara okej?

Vi har fått lära oss att arbetsgivaren (staten, väl?) inte tillhandahåller bostad åt ministrar. Det borde väl vara en smal sak att ordna boende åt även de som har ministerposter. Ett gäng lägenheter som står till förfogande under den tid som personen i fråga är minister. När väl förordnandet går ut så får man flytta och efterträdaren får tillgång till lägenheten.

Några försöker spela ut ”det är bara för att hon är kvinna”-kortet. Ja, jag har förstått att Margot Wallström är, nästan, en ikon och definitivt en förebild för många kvinnor. Hon har visat att det är möjligt för en kvinna att klättra till en internationell topp-position. Men jag tror att det är viktigt att inte missbruka ”det är bara för att hon är kvinna”-kortet. Att göra det, är ett sätt att underminera möjligheterna för fler kvinnor att göra samma resa. På en sådan position måste man klara av att motivera och försvara sina handlingar oavsett vilket kön man har.

Jag har svårt att klandra Kommunal för deras agerande när det gäller lägenheten. Givetvis måste de få göra hur de vill med sina egna lägenheter. Om de vill erbjuda en minister och ideologisk vän en lägenhet så måste de ju, i äganderättens heliga namn, få göra det.

Det är sedan upp till ministern i fråga och bedöma om det är klokt att ta emot lägenheten eller inte. Om man anser att man både kan vara opartisk i frågor som rör det fackförbund som har givit lägenheten och dessutom få medborgarna att tro att man är opartisk och inte påverkad av förmånen – ja, då är det väl helt i sin ordning.
Sannolikheten att man faktiskt är opartisk om man har fått en sådan förmån är inte speciellt stor. Sannolikheten att man ska få väljarna att tro att man är opåverkad av förmånen är minimal.

Allt kokar ner i frågan om Margot Wallström kan vara trovärdig i sin roll som minister, när alla nu vet att hon har fått en förmån från ett särintresse. Alla argument av typen ”hon som är så rik borde väl….” och ”det är väl bara för att hon är kvinna som….” är helt irrelevanta.
Kan en minister fortsätta att agera med trovärdighet när alla vet om att det i korten ligger en lägenhetsförmån från fackförbundet Kommunal?
Kommer inte det att göra det helt omöjligt att fungera på en sådan position?

Det är den frågan som Wallström skulle ha ställt sig innan hon tog emot lägenheten. Och det är den frågan som diskussionen och granskningen borde handla om.