Om grodan i kastrullen

Ni känner till metaforen om grodan i kastrullen. Om man kastar en levande groda i en kastrull med kokande vatten så kommer den, rent reflexmässigt, att sprattla till så pass mycket att den hoppar ur grytan med livet i behåll. Men om man istället långsamt höjer temperaturen i vattnet så kommer grodan att kokas, eftersom temperaturökningen sker så långsamt att den inte uppfattar faran förrän det är för sent.

Jag har ingen aning om det här stämmer, och jag tycker alldeles för mycket om grodor för att vilja undersöka det. Men, det fungerar bra som metafor för hur svårt det är att utvärdera politiska beslut.

Det vore givetvis mycket enklare om resultatet av ett politiskt beslut visade sig så snabbt att både politiker och väljare kunde se sambandet mellan orsak och verkan. Men, så är det nästan aldrig. Det tar lång tid och förändringarna sker långsamt. Den som ska utvärdera effekterna av det politiska beslutet måste dels mäta under väldigt lång tid och dels försöka bortse från alla andra faktorer som kan ha påverkat utfallet.
Det här innebär att politiker kommer undan ansvar för felaktiga beslut. Dels har de antagligen för länge sedan lämnat, kanske både, politiken och jordelivet innan resultaten av de politiska besluten är tydliga och dels finns det alltid andra tänkbara faktorer att skylla det dåliga utfallet på. Det innebär också att det blir lättare att felaktigt beskylla politiker för misslyckanden. Dessutom ger detta möjlighet för politiker att, helt felaktigt, ta på sig äran för saker.
Det här säkerställer att kombattanterna i det politiska skyttegravskriget aldrig kommer att få slut på ammunition.

Här på gården har det, som på så många andra håll denna höst, varit en utmanande och utdragen kamp för att få in skörden. Det har blivit många timmar av frustrerad väntan och därmed tid för kontemplation över sakernas tillstånd. Den här hösten har jag, kanske som ett resultat av det trista vädret, kommit att tänka bekymrade och – till och med – uppgivna tankar om hur Sverige och kanske hela västvärlden, har kommit att utvecklas.
Jag tycker mig ha hittat så många exempel på felaktiga vägval, att jag har funderat på om verkligen kan kan vara en slump och ett resultat av välvilliga, men felaktiga, beslut eller om det är ett resultat av en långsiktig och väl koordinerad subversiv attack mot vårt samhälle.

Hur kan det till exempel komma sig att man, på slutet av sextiotalet och början på sjuttiotalet, tog beslut på det skolpolitiska området som skulle visa sig få så katastrofala följder? Hur kunde man, i sin ideologiska strävan efter ett jämlikt samhälle, helt lyckas bortse från det självklara faktum att det är intelligensen (IQ) som är den huvudsakliga förklaringen till att olika personer lyckas olika bra i skolan. Intelligensen är normalfördelad över befolkningen och den insikten borde ha lett till man insåg att en skola där ”alla ska med” ända upp till den högsta nivån, skulle resultera i att den högsta nivån skulle sänkas, så att den motsvarar den minst kapabla gruppen elevers lägsta nivå.
Kunde man inte förstå att en skola där man slog sönder idén om att läraren fick sin auktoritet från det faktum att han eller hon kunde sitt ämne och sitt yrke, skulle leda till att läraryrkets status degraderades?

Kanske var det ingen slump att de ansvariga beslutsfattarna i slutet av sextiotalet fattade sina olyckliga beslut. Kanske hade de filmen ”Hets” från 1944, i sitt undermedvetna. I ”Hets” porträtterar Stig Järell ”Caligula”, en sadistisk latinlektor som väckte sådan avsky att det var närmast självklart att alla som sett den filmen skulle göra allt för att reformera skolan och ta bort allt vad katederundervisning och auktoritet hette.
Var det så illa att en filmiskt gestaltad nidbild, var den första dominobrickan som ledde till en rad politiska beslut där de olyckliga konsekvenserna blev tydliga först 50 år senare?

Om man vill förstöra ett samhälle så ska man börja med skolan. Iallafall enligt den avhoppade KGB-agenten Juri Bezmenov. Det tar åtminstone en generation att göra det, men sen går det snabbt utför.

Jag tycker mig se att våra tidigare väl fungerande institutioner faller sönder i en allt snabbare takt. I dag förväntar vi oss inte ens längre att polisen ska ha möjlighet att ingripa vid så kallade småbrott. Villainbrott och dieselstölder blir, i bästa fall, en notering för statistikens skull.
Det tar upp till två år att få en lantmäteriförrättning utförd och det är en glad överraskning om ett paket man skickat med posten faktiskt kommer fram.

Statens viktigaste och äldsta funktion, att fungera som en garant för att äganderätten upprätthålls har helt havererat. Staten har gått från att vara garant för äganderätten till att bli dess huvudsakliga fiende, ivrigt påhejade av olika högljudda särintressen.

Den postmodernistiska synsättet har fullständigt marinerat samhället och samtalsklimatet. Rätt och fel finns inte längre, allt är bara olika tolkningar där alla tolkningar är lika mycket värda. Hierarkierna är krossade och det faktum att du faktiskt råkar veta vad du pratar om gör inte att din åsikt ska tas på större allvar än någon annans, snarare tvärt om.
Historielösheten är monumental och det har lett till att färre och färre kan sätta in nutiden i ett historiskt perspektiv. Det samma gäller grundläggande ekonomisk förståelse för hur resurser skapas och varför. Alla tycks tro att det går att skapa värde ur tomma intet och att alla kan leva på någon annans bekostnad.

Vi står inför enorma utmaningar om vi ska ställa allt till rätta igen. Det tar lång tid att bygga upp något, men det går snabbt att rasera det. Det finns få ljusglimtar och jag har under den utdragna skörden blivit allt mer pessimistisk.
Men, nu är skörden för min del klar. Det gick i år igen, mot alla odds.
Så kanske, kanske kommer allt annat att ordna sig också, till slut.