Om gud och utilitarismen

Jag vill inte framstå som allt för konstig, men jag kan ändå erkänna att jag har ägnat en förhållandevis stor tid sedan 2005, åt att försöka göra upp med utilitarismen. För något år sedan var senaste gången jag trodde jag att jag var klar. Men, som varje gång när jag trott att jag var klar, så dyker det efter en tid upp saker som gör att jag måste omvärdera och dra nya slutsatser.

Utilitarismen är idén om att man ska försöka agera på ett sådant sätt att man hela tiden försöker maximera den totala lyckan. ”Lycka” är ett brett och trubbigt begrepp, som i det här fallet kanske skulle kunna ersättas av ”nytta” eller ”välstånd” eller något annat ord som beskriver en värld där så många som möjligt får det så mycket bättre som möjligt.

Senast jag gjorde upp med utilitarismen avfärdade jag den i huvudsak utifrån att det är omöjligt att kvantitativt mäta och värdera lycka. Hur ska jag kunna veta om mitt agerande verkligen ökar den totala lyckan? Hur ska jag kunna värdera två olika alternativa handlingssätt utifrån vilken lycka de skapar? 
Hur ska jag till exempel veta vilket av två alternativa sätt att agera som är rätt i följande fall: 
Det ena sättet gör en person väldigt lycklig på bekostnad av att tio andra personer, var och en, blir lite mindre lyckliga? Det andra sättet att agera gör tio personer lite mer lyckliga, men på bekostnad av att en person blir rejält olycklig.

Jag ansåg då, och det tror jag fortfarande stämmer, att utilitarismen kan ge näring till ondskefulla och totalitära regimer. Utilitarismen kan förse dessa med en moralisk kompass, som kan hjälpa dem att begå de grymmaste tänkbara handlingar mot personer eller grupper av personer, bara de anser att agerandet skapar ökad lycka för det stora flertalet människor. Med utilitaristiska argument skulle man kunna motivera varför man slår ihjäl en liten misshaglig minoritet, för att tillfredsställa majoriteten.

Jag såg filmen ”The Imitation Game”, som handlar om hur matematikern Alan Turing lyckades knäcka tyskarnas så kallade Enigmakod under andra världskriget. Genom upptäckten kunde de allierade avkoda tyska meddelanden och få reda på vad de tänkte göra. Antagligen var detta en avgörande orsak till att de allierande kunde vinna kriget mycket snabbare än vad de hade gjort i annat fall. 
I filmen ställs de inför ett moraliskt dilemma, när de lyckas fånga upp ett meddelande till en tysk ubåt om att sänka ett allierat krigsfartyg. Om de skulle förhindra attacken skulle antagligen tyskarna räkna ut att de hade knäckt koden och snabbt ändra den. På så sätt skulle kriget, lidandet och dödandet fortsätta längre, vilket skulle leda till mångfalt fler döda människor än vad som fanns på det allierade krigsfartyget. Så, det lät attacken ske och de lät människorna på fartyget dö. 
Ett tydligt utilitaristiskt handlande, som jag inte på något sätt kan klandra.

Det här fick mig att fundera på om ett utilitaristiskt förhållningssätt kanske ändå inte är så fel. Kanske har det bara att göra med tidsperspektivet på ens handlingar. Enkelt uttryckt, ett visst handlande kan skapa lycka åt det stora flertalet på kort sikt, men på längre sikt skapar sådana handlingar en hemsk värld.

Då kommer frågan om vilket tidsperspektiv som är det rätta. Det kan vi ha helt olika uppfattningar om. Den brittiska nationalekonomen och filosofen John Maynard Keynes exemplifierar detta med sitt försvar mot att hans ekonomiska teori på lång sikt skulle få negativa konsekvenser. ”But in the long run, we are all dead” – konstaterade han lakoniskt. 
Människor verkar vara födda med olika tidspreferens. Några smaskar i sig allt godis på en gång och några är beredda att skjuta njutningen på framtiden. 
Att bygga en moralfilosofi på en grund som är så öppen för tolkning och beroende av olika människors olika tidspreferens, känns inte så stabilt.

Utilitarismen som moralisk kompass är alltså extremt otydlig. Dels handlar det om det högst subjektiva begreppet ”lycka”, som det finns lika många uppfattningar om, som det finns människor. Olika saker skänker olika lycka till olika människor. Dels handlar det om tidsperspektiv. Är det självklart att vi ska sträva efter att maximera lyckan på lång sikt och vilket lidande (eller avsaknad av lycka) ska vi acceptera på väg dit?

Den kanadensiske professorn i psykologi, Jordan B Peterson har för en ständigt växande följarskara på youtube försökt förklara kristendomen och bibeln utifrån ett logiskt och psykologiskt perspektiv. Han verkar ha väckt intresset för kristendomen hos många av sina följare. Människor vittnar om att de själva är djupt överraskade över att de helt plötsligt har blivit kristna och religiösa. 
Men Peterson pratar om bibeln och tron ur ett utilitaristiskt perspektiv. Han menar att det som står i bibeln kan hjälpa människor att förstå sig själva och därmed göra dem lyckligare. Om vi baserar vårt samhälle på de kristna värderingarna så kommer samhället att bli bättre, än om vi gör på något annat sätt.
I Petersons värld finns inte gud och djävulen, de är bara mytologiska representationer av godhet och ondska – verktyg som vi använder för att förstå oss själva och vårt sammanhang.

Frågan är då, om detta är det rätta sättet att närma sig religionen i allmänhet och kristendomen i synnerhet. Jag tror inte det. Jag tror att en verkligt troende människa inte anser att religionen ska reduceras till en i mängden av ideologiska, ekonomiska eller politiska filosofier som människor kan välja utifrån egna preferenser och logiska resonemang. 
Det är faktiskt skillnad på att anse att människan skapade gud för att förstå sig själv och att vara övertygad om att det var gud som skapade människan.

Slutsatsen jag drar är att man måste välja, antingen har man en utilitaristisk moral, där man försöker göra det som är ”bra” utifrån sina preferenser och sitt tidsperspektiv. Eller, så är man troende och då finns det inte så många möjligheter till egna tolkningar och preferenser. Då agerar man istället utifrån vad som är ”rätt” – och där finns det ett, förvisso inte alltid så tydligt, facit i bibeln.