Om hur äganderätten är hotad

Sedan vi startade uppropet för stärkt äganderätt, som går under namnet Egendomligt, var har vissa ifrågasatt om äganderätten verkligen är hotad, eller om det bara är något vi säger.

För att kunna svara på detta, vill jag reda ut på vilka sätt äganderätten kan inskränkas och – så att säga – reda ut graderna i helvetet.

Oavsett var man står politiskt så verkar det finnas ett ryggmärgsmässigt motstånd mot kränkningar av äganderätten. Därför förekommer det numera sällan i sin mest uppenbara form – ren stöld. Historien är dock full av exempel på ren och skär konfiskering. När det kommunistiska Sovjetunionen skulle byggas så skedde konfiskering av privat egendom på löpande band. I Nazityskland konfiskerades judars egendomar.

När vi säger att äganderätten är hotad, så menar vi givetvis inte att vi ser att dessa blodiga historiska exempel återupprepas i Sverige idag. Vi ser dock en utveckling där äganderätten inskränks på andra sätt.

Expropriation

Det är tillåtet för det offentliga Sverige att expropriera egendomar om det anses nödvändigt för att uppnå ett visst mål. Expropriation kan exempelvis ske om en väg behöver byggas mellan punkt A och punkt B och om någon markägare mellan dessa punkter vägrar upplåta sin mark.

Vid expropriering får markägaren ”full ekonomisk ersättning” – vilket ofta betyder att markägaren får marknadsmässig ersättning. Sedan 2010 får markägaren en ersättning som är 25 procent över marknadspriset.
Den äganderättsliga inskränkningen har egentligen inget med ersättningen att göra. En markägare som inte vill sälja sin mark till marknadspris värderar sin mark högre än marknadspriset. Hur mycket högre kan ingen, förutom markägaren, veta. Den äganderättsliga inskränkningen kommer av bristen på frivillighet i transaktionen.
Givetvis är det rimligt att markägaren erbjuds en ”premie” på marknadspriset vid expropriation. Det är mer sannolikt, men inte säkert, att markägaren skulle sälja marken frivilligt för 125 procent av marknadspriset än för 100 procent av marknadspriset.
Den här typen av inskränkning av äganderätten är, trots allt, ganska allmänt accepterad – även av markägarna och dess organisationer. Det anses rimligt att kunna väga det allmänna intresset mot det enskilda intresset i vissa fall och med den ersättningsnivå som råder idag är det ingen jättestor fråga.

Att ta utan att ta

Det finns sätt att beröva ägaren av en tillgång dess värde utan att behöva betala ut ersättning. Det är olika varianter av detta som jag ser som det största hotet mot äganderätten idag.

Ett exempel är tillämpningen av strandskyddsreglerna som har fått långtgående ekonomiska konsekvenser för de drabbade. Om en person köper en fastighet i syfte att bygga några stugor för uthyrning, och sedan förbjuds att göra det därför att fastigheten genomkorsas av ett vattendrag som omfattas av strandskyddet, så innebär det en direkt ekonomisk förlust. Köparen av fastigheten har ju betalt ett pris som bygger på möjligheten att bygga stugorna. När denna möjlighet försvinner så sjunker fastighetens pris till en nivå som är lägre än vad han eller hon köpte fastigheten för. Det är alltså fråga om en direkt ekonomisk förlust. Eftersom markägaren inte fråntagits sin fastighet, utan bara berövats en del av dess värde, ersätts inte denna förlust.

Ett annat exempel är de ökade krav som ställs på ägare av vattenkraftverk där de åtgärder som föreskrivs många gånger är så dyra att värdet av anläggningen helt försvinner och går från att vara en tillgång på en fastighet till att bli en ekonomisk belastning. Inte heller denna typ av förluster till följd av inskränkningar i äganderätten ersätts.

Nyckelbiotoper

En riktigt klurig äganderättslig fråga är hur man ska se på begreppet nyckelbiotoper. En nyckelbiotop är ett område i skogen som innehåller någonting som anses skyddsvärt. Ofta bedöms nyckelbiotoperna ändå inte så skyddsvärda att de är föremål för ett formellt skydd i form av en reservatsbildning, eller liknande. (se stycket om expropriation ovan)
Det är tillåtet för markägaren att avverka en nyckelbiotop som inte fått ett formellt skydd, men virket kan inte säljas till ett sågverk eller en pappersmassaindustri som lyder under de skogliga certifieringarna. Certifieringarna är till viss del uppkomna för att tillfredsställa kraven från dem som köper sågat virke och pappersmassa – alltså skogsägarens kunders kunder.
Ur det här perspektivet är faktiskt inte nyckelbiotoper en inskränkning i varken äganderätten eller brukanderätten. Markägaren äger fortfarande marken och har rätt att bruka den. I äganderätten finns dock inte rätten att sälja till kunder som inte vill köpa.
Problemet med nyckelbiotoper är att många upplever det som att det inte riktigt har blivit som det var tänkt. Det har nämligen visat sig att det inte alls är speciellt ovanligt med nyckelbiotoper ute i skogen. I princip verkar det som att den som letar tillräckligt noga kan hitta något skyddsvärt nästan var som helst.
Det har gjort att nyckelbiotoper inte är enstaka små områden, utan ibland kan stora delar av hela fastigheter komma att klassas som nyckelbiotop – vilket innebär långtgående konsekvenser för skogsägaren.

Att det visar sig att det är så vanligt med nyckelbiotoper tyder på två saker:
1. Sveriges skogsägare har varit bra på att sköta sina skogar på ett sätt som skapar och bibehåller skyddsvärda miljöer och arter.
2. Kriterierna för vad som ska klassas som en nyckelbiotop borde kunna skärpas så att bara verkligt ovanliga och särskilt skyddsvärda biotoper skyddas.