Om jordbrukskrisen

Den svenska historien verkar vara innehålla en lång kavalkad av kriser inom jordbruket.
Antingen har krisen inneburit att jordbruket inte har kunnat producera tillräckligt med mat för att försörja befolkningen, eller så har jordbruket producerat mer mat än vad befolkningen har efterfrågat.
Ju längre bakåt i tiden jag går, desto vanligare med den första typen av kris, och på senare tid är (som tur är) den andra typen av kris vanligare.

I boken ”Svensk jord och svensk bonde genom tiderna” av Carl Larsson (inte konstnären!), som kom ut 1928, finns en redogörelse för den då rådande krisen. Carl Larsson tar sig friheten att göra en analys av problemet och samtidigt glänta på förlåten till en framtid som kanske ändå inger en aning hopp

Jag tycker att det är både intressant och kanske lite skrämmande att analysen liknar den som vi gör idag. För hade inte detta nästan kunnat ha varit skrivet idag?

”Stat, landsting och hushållningssällskap göra alltså rätt mycket för att hjälpa jordbrukaren i hans yrkesutövning, och man kunde tycka, att då så många tillfällen erbjudas till utbildning i jordbruk, jordbruksungdomen skulle i skaror strömma till. Men så är tyvärr icke förhållandet. De skolor, som stå till jordbrukarnas förfogande, äro långt ifrån fullsatta med kunskapstörstande lärjungar.”

Det är svårt att locka elever till naturbruksgymnasiet!

”Och liksom det i landet går mer än en jordbrukare, som anser sig kunna stå utanför föreningsväsen och all samverkan med yrkesbröderna, så finns det många jordbrukare, som tro sig kunna undvara all undervisning.”

Vi måste satsa mer på rådgivning!

”Det är inget tvivel om, att det är denna stora, bristfälligt utbildade och för sitt yrke tämligen ointresserade jordbrukarskara, som håller det svenska jordbrukets genomsnittsresultat nere. All vetenskaplig forskning, alla framsteg på de tekniska eller ekonomiska områdena äro av ringa eller liten betydelse, så långe det finns jordbrukare som bruka sin jord slött och ointessant utan att på sina gårdar tillämpa andras råd, rön och erfarenheter. Ingen utveckling är heller möjlig, om jordbrukaren bedriver sitt yrke under suckan och klagan, istället för att, som en karl ägnar och anstår, taga itu med svårigheterna, spotta i nävarna och ta nya friska tag.” 

Det råder brist på entreprenörskap inom lantbruket!

”Jordbruk är ingen dans på rosor, men det är inget annat yrke heller, det kräver mera av sina utövare än många andra yrken, och det ger ofta mindre lön för mödan. Men det är ett yrke för män, ett arbete, som anstår duktiga karlar. Den direkta vinsten i penningar kan ibland utebliva, men aldrig utebliver medvetandet hos en jordbrukare, att han är samhällets mest närande och bärande näringsidkare. Och den personliga friheten, oberoendet och självständigeten, den verkliga lyckan att få stå närmast den stora, alstrande naturens givmilda barm, att ständigt i sitt arbete få syssla med levande varelser, växter och djur, att se livet spira omkring sig och utvecklas under sina händer – man kan undra, hur många skatter i världen av gods och guld kunna uppväga detta!”

Jordbruk är inte bara ett yrke – det är ett sätt att leva!

”Jordbruket befinner sig just nu som alla våra näringar efter kriget i en kris, och på grund av allt för höga jordvärden är näringens förmåga att förränta det i jord och byggnader nedlagda kapitalet för ringa.” 

-Är det inte sjukt att jordbruksmarken kostar 350 000 kronor per hektar i Skåne?

”Det ser ofta mörkt ut för jordbrukaren, och man förstår, att han klagar. Men jordbruket i vårt land har i gångna tider gått igenom värre kriser än den nuvarande, det har förr sett ännu mera mörkt ut, och ändå har jordbruket rest sig igen och stått starkare än förr. Så går det säkerligen också nu, människan ger sig aldrig, hon försöker och försöker igen, och till sist lyckas hon.
Och när man ser, vad det svenska jordbruket gått igenom i forna tider utan att gå under, när man väger de bördor, som de svenska bönder genom tiderna burit utan att svikta, så vet man, att deras ättlingar i våra dagar heller inte kommer att släppa taget.” 

-Upp med hakan!

”Hela vår ekonomiska och tekniska kultur livas för närvarande av en av krisen framtvingad anda av djärvhet och energisk kraftutveckling.” 

(Det här hade varit sant nu också, om inte bönderna vore så jäkla rädda att råka bryta mot någon lag eller något tvärvillkor, att vi knappt vågar prova något nytt alls)

”[…] En strömkantring har för övrigt på sista åren ägt rum hos den svenska jordbrukarungdomen. De se nu på sitt yrke med helt andra och hoppfullare ögon, de känna stolthet över att vara svenska bönder, och de sätta sina unga krafter till att höja det gamla svenska jordbruket ytterligare. Runtom i landet samlas jordbrukarungdom till tävlingar i arbete, som annan ungdom i idrottstävlingar. De unga männen tävla med varandra under föräldrars och grannars bifall i plöjning och slåtter, och de unga kvinnorna tävla i mjölkning och konsten att göra trädgården rikt givande och mättnad av skönhet kring hemmet.”

Hej och hå!

”Segrarna i dessa fredliga tävlingar skörda icke gul och vinna icke världsrykte – de fråga icke heller därefter – men de vinna bygdens tacksamhet, och de kunna med högburna huvuden vira arbetets segerkrans och den tigande nyttans ärekrona kring sina pannor. De äro arbetes hjältar och även om samtiden icke applåderar sådana, så kommer framtiden en gång att tacka dem. De äro framtidens folk, och kring dem ljusnar det som en morgongryning för svenskt jordbruk, för svensk bondekultur i nya former på en gammal, god och ofördärvad grund.” 

Amen!