Om kollektvism och rasism

”Jag gillar olika”

Ni kommer kanske ihåg budskapet som många valde att pryda sina profilbilder på facebook med efter valet 2010. Det var skrivet på en hand, liknande eller kanske exakt samma, hand som användes i kampanjen ”rör inte min kompis” som kanske något färre av oss kommer ihåg.

Det var en spännande tid på sociala medier där vi kollektivt försökte förstå och hantera att valresultatet såg ut som det gjorde.
Rasismen diskuterades och jag måste erkänna att jag hade svårt att hänga med i svängarna. Jag tyckte att jag hade en ganska god uppfattning om vad som är rasism, och därmed också vad som inte är det. Men, och jag tror inte att jag är ensam om detta, vid ett par tillfällen trampade jag i klaveret.
Jag tänkte inte gå närmare in på vad det var jag gjorde, då är jag ju där med foten i klaveret igen, men det handlade helt enkelt om att min uppfattning om vad som var rasism inte stämde överens med andras uppfattning. Jag har en ganska snäv och, i mitt tycke exakt, definition på vad som är rasism. Andra har tydligen en annan tolkning av begreppet.

Rasism är dåligt, det är de flesta överens om. Men det som jag tycker mig se, är att när vi sätter likhetstecken mellan rasism och dåliga förslag, så gäller likhetstecknet även omvänt. Dåliga förlag är rasistiska förlag. Matematiskt uttryckt kan man säga att rasistiska förslag inte längre utgör en delmängd av de dåliga förlagen. De utgör hela mängden.

En konsekvens av det här sättet att resonera är att förslag som inte är rasistiska, per automatik också anses vara bra förslag.
När vi anammar det här synsättet blir det en väldig fokus på att diskutera huruvida ett förslag är rasistiskt eller inte. För, när vi väl har rett ut det så vet vi ju om förslaget är bra eller inte.

Det här leder till en fördumning av hela samhällsdebatten, tycker jag. För givetvis finns det förslag som, trots att de inte är rasistiska, ändå är riktigt dåliga.

Att stänga Öresundsbron, med allt vad det innebär, är inte rasistiskt. Men ändå är det, enligt vad jag anser, ett dåligt förslag då det är förenat med enorma kostnader och praktiska problem. Dessutom tvingar de dem som vill komma hit att ta andra farligare vägar. För de kommer att fortsätta att försöka ta sig hit.

Att på medicinsk väg åldersbestämma asylsökanden leder lätt tankarna till skallmätningarna på trettiotalet, men det kan ändå vara ett nödvändigt – och därmed bra – förslag. För så länge vi har olika sätt att hantera människor beroende på om de är barn eller inte, så måste vi ju ha något sätt att avgöra huruvida någon är ett barn.

Jag såg en artikel idag med rubriken: ”Åldersbestämning är inte rasistiskt”. Därmed använder sig artikelförfattaren av det ovan beskriva lackmustestet för att bevisa att förslaget därmed är bra. Men det är ju inte där den intressanta och viktiga diskussionen bör ligga. Diskussionen bör väl istället handla om vilka metoder som finns och vilka av dessa metoder som är kostnadseffektiva, etiska och säkra.

Rasism är en kollektivistisk tanke. Det är idén om att vi, genom att titta på hur en människa ser ut, kan avgöra den människans egenskaper. Till skillnad från individualismen, som handlar om att var och en är en unik individ som ska bedömas utifrån sina personliga egenskaper så delar rasismen in oss i grupper. Grupper som vi själva inte har valt.

På samma sätt är nationalstaten en kollektivistisk konstruktion. Vi som är medborgare i ett visst land utgör ett kollektiv, och de som inte är det utgör ett annat kollektiv. För den som aldrig kan acceptera kollektivistiska idéer blir det svårt att argumentera för nationalstaten. Men nationalstaten kan aldrig fungera utan att vi gör skillnad på dem som är med och dem som inte är med.

Det blir alltid spännande när man vågar dra sina grundläggande värderingar till sin spets. Vi som är klassiska liberaler och därmed lever efter tanken om att det är fel att stjäla, har ju också svårt att argumentera för att staten är en legitim konstruktion. Staten finansieras ju genom skatt, och skatt är ingen frivillig transaktion. Skatt är alltså stöld.

För den som är för nationalstaten med tillhörande välfärdssystem, men inte är rasist, blir det nödvändigt att hålla tungan rätt i mun. För på något sätt måste vi skilja på de olika kollektiven – de som är en del av vår nationalstat och de som inte är det. Den nationalitet man har, är till viss del också är kopplat till vilken etnicitet man har. Därför blir det ofta, men inte alltid, så att de som är medborgare i något annat land också har en annan etnicitet.

För att återknyta till resonemanget i början på den här texten, så är människor med en annan etnicitet en delmängd av den hela mängden som utgörs av alla som inte är svenska medborgare. Samtidigt är inte alla svenska medborgare av samma etnicitet – så har det aldrig varit. Precis som att man inte kan bedöma om ett förslag är bra eller dåligt bara utifrån om det är rasistiskt eller inte, så kan man inte skilja på vilka som är med i vår nationalstat och vilka som inte är det, via den etniska tillhörigheten.

Nationalstaten i sin konstruktion innebär att vi måste skilja på dem som är medborgare och dem som inte är det. De som inte är medborgare har ofta en annan etnicitet än majoriteten av dem som är det. Men det innebär inte att det är rasism att skilja medborgare från icke medborgare.

Kollektivism är exkluderande. Det handlar om att definera ett ”vi” och ett ”dom”. Om vi inte vill göra det, kan vi inte heller ha nationalstater och statliga väldfärdssystem. Det är en intresant fråga, tycker jag. En fråga som tåls att diskutera. Men en sådan diskussion har ingenting med rasism att göra.