Om nationalism i stort och smått.

Jag kanske är en aning självisk, men jag bryr mig mer om min egen familj än vad jag gör om andra familjer. Självklart önskar jag alla lycka och välgång, men jag lägger mer kraft och energi på att försöka göra det bra för min lilla familj än vad jag gör för andra. På något sätt anser jag att det är min uppgift att ta hand om ”de mina”. Jag känner mig trygg i de ritualer och traditioner vi tillsammans har utvecklat.
Jag tycker att jag har en bra familj. Rent objektivt kan jag ju givetvis inte hävda att min familj är bättre än andra familjer. Men jag tycker ändå att jag har världens bästa familj och att det finns en större anledning att värna om min egen familj än om andras familjer.

Jag bryr mig mer om mina vänner än vad jag bryr mig om de som inte är mina vänner eller de som jag inte känner. När jag bjuder in människor att fira min födelsedag så brukar jag bjuda mina vänner. Jag brukar aldrig bjuda in personer som jag inte känner. Rent objektivt kan jag ju givetvis inte hävda att mina vänner är bättre vänner än andras vänner. Men jag tycker ändå att jag har världens bästa vänner och att jag har större anledning att värna om mina vänner än om andra människor.

Jag bryr mig mer om vad som händer i min egen hemkommun än vad jag bryr mig om vad som händer i andra kommuner. Jag engagerar mig mer i frågor som rör min kommun än vad jag engagerar mig i frågor som rör andra kommuner. Rent objektivt kan jag ju givetvis inte hävda att min kommun är bättre än någon annan kommun. Men jag tycker ändå att jag bor i världens bästa kommun och att jag har större anledning att värna om min hemkommun än om andra kommuner.

Jag bryr mig mer om vad som händer i mitt landskap, Dalarna, än vad jag bryr mig om vad som händer i andra landskap. Rent objektivt så finns det ju inget som säger att Dalarna skulle vara bättre än andra landskap. Men jag tycker ändå att jag bor i världens bästa landskap och att jag har större anledning att värna om mitt landskap än om andra landskap.

Jag bryr mig mer om vad som händer i mitt eget land, Sverige, än vad jag bryr mig om vad som händer i andra länder. Rent objektiv kan jag nog inte säga att mitt land är bättre än andra länder. Men jag tycker ändå att jag bor i världens bästa land och att det finns en större anledning för mig att värna om mitt land än om andra länder.

Har jag här gett uttryck för en sunkig nationalism? Är jag egoistisk när jag prioriterar det och dem som är mig nära före allt annat?

Kan vi, trots att det är svårt att hitta objektiva fakta som stöder påståendet, få känna att vi bor i världens bästa land? Kan vi, trots att det inte kanske inte finns någon direkt anledning, få känna oss stolta över våra egna familjer, vänner, kommuner, landskap och länder?

Allt detta är väl egentligen bara olika typer av gemensamma projekt? Projekt som vi, i det stora eller lilla, driver tillsammans med de övriga om är inblandade. Från de få personer som utgör familjen till de många personer som utgör befolkningen i ett land. Är stoltheten över det som vi tillsammans, i stort och smått, skapar det kitt som gör att vi vill fortsätta att förbättra och förfina? Är stoltheten det kitt som gör att vi gemensamt klarar av att möta och hantera utmaningar, påfrestningar och katastrofer.

Går det att upprätthålla den, enligt mig, nödvändiga nationalismen på ett sådant sätt att den inte får oönskade konsekvenser? Utan att det – liksom – går över styr?
Jag tror att det är möjligt och nödvändigt. Om vi inte kan samlas kring något annat än en kollektiv känsla av självförakt så är jag rädd att vi inte längre klarar av att hantera framtida utmaningar.