Om omarrondering och de låga förväntningarnas rasism

Som liberalt sinnad person med intresse för ekonomi, är det naturligt för mig att fundera på det här med incitament.
Incitament betyder ungefär ”anledning”. Min känsla av hunger ger mig incitament att äta. Mitt behov av att köpa saker som jag behöver, ger mig incitament att försöka skaffa mig en inkomst, vilket i sin tur ger mig incitament att gå till jobbet. Och så vidare.

Här i Dalarna pågår det så kallade ”omarronderingsprojekt”, som syftar till att skapa en större och mer sammanhållna skiften i skog och mark. På många håll är det fortfarande extremt smala och långa skiften, vilket gör att det blir svårt att bruka skogen. Det blir till och med svårt att veta var man har sin skog, i vissa fall.

I ett omarronderingsprojekt brukar det utses en grupp av markägarrepresentanter som ska fungera som bollplank och remissinstans under projektets gång. Dessa personer har alltså både insyn och (viss) möjlighet att påverka hur förslagen till nya skiftesplaner ska se ut, under arbetes gång.
Eftersom de som har varit med i gruppen av markägarrepresentanter själva har fastigheter i det område som omarronderas, så hamnar de i en besvärlig situation.
De förväntas vara objektiva och företräda hela markägarkollektivet och verka för en lösning som blir så bra som möjligt för alla.
Men samtidigt får de lov att hantera misstanken om att de har utnyttjat sin position för att gynna sina personliga intressen i omarronderingen.
Poängen jag försöker göra, är att oavsett om de har lyckats förhålla sig fullständigt opartiska och objektiva, så är det stor risk att övriga markägare kommer att misstänka att de har utnyttjat sin position. Alltså, oavsett om de försökt gynna sina egna intressen eller inte, så kommer de alltid att misstänkliggöras av sina grannar och övriga markägare.

Eftersom det inte finns någon möjlighet att, i efterhand, bevisa att de inte har utnyttjat sin position så kommer de oavsett hur de gör, att behöva betala det pris som var tänkt att skapa ett incitament för dem att vara opartiska och objektiva.

Jag vill inte på något sätt misstänkliggöra dem som varit markägarrepresentanter i något av de omarronderingsprojekt som genomförts. Jag använder det här bara som ett exempel för att beskriva ett fenomen. Alltså, hur de incitament som man hade tänkt sig skapa egentligen inte fungerar, utan istället skapar ett helt annat incitament.
Om man vet att man, oavsett hur man beter sig, kommer att anklagas för att ha gjort fel – och dessutom inte har någon möjlighet att bevisa motsatsen, så har man ju inget incitament att försöka agera rätt.

Det här fenomenet uppträder också när vi har en kollektivistisk syn på grupper av människor. Om vi på förhand förutsätter att gruppen somalier, gruppen samer, gruppen män eller gruppen kvinnor kommer att agera på ett visst (klandervärt) sätt, så tar vi bort varje enskild individs incitament att inte agera på det klandervärda sättet.

För att ta ett aktuellt exempel, så kan det här förklara de nästintill desperata försöken att påtala att ”inte alla män” våldtar eller trakasserar kvinnor.
För när vi ser på problemet som ”strukturellt”, och inte individuellt, så placerar vi hela gruppen män i samma situation som de markägarrepresentanter, jag berättade om tidigare. Även om man inte gjort något fel, så får man bära lika mycket skuld som dem som har gjort fel.

Ett närliggande exempel är det som brukar kallas ”de låga förväntningarnas rasism”. Det vill säga idén om att vissa grupper i samhället – av olika orsaker – har det svårare än andra och därför kan man inte ställa samma krav på dem som på övriga. De låga förväntningarnas rasism skapar inte incitament för enskilda individer i dessa grupper att anstränga sig. Det ger dem istället en ursäkt för att inte sköta sig och det ger dem en strukturell förklaringsmodell till varför de ändå inte kommer att lyckas oavsett hur mycket de anstränger sig. Så, varför då ens försöka?