Om vad som skiljer fattiga länder från rika

När jag argumenterar för äganderättens betydelse för välståndet brukar jag referera till De Soto (2000).

Om jag ska vara ärlig – vilket jag tycker att jag ska vara – så har jag haft väldigt dåligt på fötterna när jag har gjort den referensen. Jag har helt enkelt inte läst Hernando de Sotos ”The mystery of Capital”. Det enda jag egentligen har gjort är att jag har läst någonstans att den statistiskt mest signifikanta skillnaden mellan fattiga och rika länder är hur stark äganderätten är. I rika länder är äganderätten stark och i fattigare länder är den mindre stark. Den som har konstaterat detta är denne Hernando de Soto.

Det är alltså hög tid för mig att sätta mig in i vad det är jag egentligen refererar till.

De Soto hävdar alltså att det är avsaknaden av äganderätt som gör att vissa länder har svårt att lyfta sig ur fattigdomen. Denna slutsats har fungerat som ett perfekt argument för mig när jag har debatterat äganderättens betydelse. En stark äganderätt skänker alltså inte bara välstånd åt dem som äger saker, utan även till samhället som helhet. Det visar sig dock, när jag studerar de Soto närmare att frågan är lite mer komplex. För, om jag förstår de Soto rätt, så pratar han inte om äganderätten riktigt i det perspektiv som den i sommar uppblossade debatten om äganderätten (främst till skog) har haft.

Det som behövs för att höja välståndet är det som brukar kallas för arbetsdelning. Denna slutsats har varit känd sedan Adam Smiths dagar på sjuttonhundratalet och även Karl Marx höll med om detta hundra år senare. Arbetsdelning bygger på att man vet vad som tillhör vem och därför är äganderätten som institution i samhället viktig. De Soto pratar alltså om äganderätten ur ett institutionellt perspektiv.

Det de Soto menar är en stark äganderätt är att det finns ”papper” som talar om vem som äger vad, alltså, lagfartsbevis och liknande. Det räcker dock inte att någon kan komma och vifta med ett papper som påstås visa vem som är ägare till något. Detta papper måste dessutom vara allmänt accepterat, både juridiskt och socialt. Det måste finnas en standard för hur till exempel ett lagfartsbevis ska vara utformat och denna standard måste vara accepterad av alla. Ju fler människor och länder som accepterar samma standard för sådana papper – desto bättre.

Det finns resurser i from av byggnader, fabriker och skogar och åkrar i  alla länder. Om det dessutom finns allmänt accepterade dokument som talar om vem som äger dessa resurser, så blir de till verkligt kapital. Kapital som kan pantsättas, belånas, säljas och beskattas etc. Om dokument som tillskriver just mig äganderätten till någonting – till exempel en industrifastighet – är ett giltigt och accepterat dokument i fler länder så ökar det värdet av industrifastigheten. Jag har ju då möjlighet att använda den som säkerhet för affärer i alla dessa länder. Jag kan också hitta fler tänkbara köpare om jag väl sälja min fastighet – vilket ju driver upp dess värde.

Det som De Soto menar när han säger att en stark äganderätt är nyckeln till välstånd handlar alltså om ”ordning och reda” och allmänt accepterade standarder. Det handlar alltså mer om hur väl lantmäteriet fungerar, än om man får plocka svamp eller leta efter Pokemons på annans mark.
Jag är därför inte helt säker på att de Soto skulle hålla med om att äganderätten är hotad i Sverige. Han kanske skulle studera lantmäteriets verksamhet och konstatera att det finns lagfarter på alla fastigheter och att dessa är registrerade i vederbörlig ordning. Således är allt frid och fröjd.

Men den utveckling som jag tycker mig se, där äganderätten ifrågasätts eller urholkas, slår faktiskt mot just de institutionella fundamenta som är så viktiga. Förvisso är vi inte, i dagsläget,  i en situation där det är oklart vem som äger vad. Det är inte så att flera personer hävdar ägande till samma sak och alla har olika papper som de hävdar styrker ägandet. Vi är trots allt ingen ”bananrepublik”.
Det som däremot händer när äganderätten ifrågasätts är att det skapas en (politisk) osäkerhet kring värdet av det dokument som visar vem som äger vad. Det är egentligen lika illa som om det rådde osäkerhet kring om dokumentet var äkta eller giltigt.
Om jag vill gå till banken och belåna min skogsfastighet så är det, ur ekonomisk synvinkel, ingen skillnad på om det råder oklarheter kring lagfartens juridiska giltighet eller om det råder stor osäkerhet kring den underliggande fastighetens värde. Om banken har anledning att misstänka att den skogsfastighet som jag vill belåna kanske kan komma att belastas av en eller flera nyckelbiotoper som gör den i princip värdelös, så är det lika illa som om de var osäkra på om det verkligen var jag som var fastighetens rättmätige ägare.

Även om vi har en lång tradition av en institutionellt sett väl fungerande äganderätt i Sverige och även om det i dagsläget inte finns anledning att tro att den traditionen är på väg att brytas, så finns det ändå anledning till oro. För även om dokumenten har alla erforderliga stämplar och sigill, så är de ändå värdelösa om den underliggande tillgången har berövats dess värde. Det är en utveckling som gör, inte bara den som drabbas, utan oss alla fattigare.

Den som vill fördjupa sig kan kika på det här föredraget av Hernando de Soto: