Över gränsen

Vi passerar en skylt. Förutom att mitt-markeringen på vägbanan ändrar färg från vit till gul, så är det inte mycket som ändras när vi passerar gränsen. Gränsövergången mellan Torsby och Kongsvinger trafikeras varje vecka av många, framför allt män, härifrån Dalarna. De reser till en veckas, eller tio dagars, jobb i Norge. Det är lönen som drar. Tror jag. För det sliter att veckopendla.

När jag var liten åkte mina grannar till Norge varje år för att köpa billigt smör, mjöl och socker. Dessa varor, som ju inte är speciellt dyra per kilo, måste ha varit väldigt mycket billigare i Norge för att resan skulle gå ihop rent ekonomiskt, tänker jag. Grannens dotter vittnade om att hon under hela sin uppväxt fick norsk ost som hade varit djupfryst. Föräldrarna fick handla så stora mängder ost för att finansiera resan att de var tvungna att frysa in osten när de kom hem för att den skulle hålla sig hela det följande året. Vi som var med när Nilecity sändes vet att osten blir smulig när den tinar.

Idag är det arbete och lön som drar. Maten har man med sig från Sverige i prydligt förpackade portioner som räcker hela veckan. Det är norrmännen som bunkrar mat i Sverige.

Efter Kongsvinger på vägen mot Oslo, öppnar sig ett fantastiskt odlingslandskap. Spannmålen, och specialgrödor, som potatis, ser fantastiska ut. Liggsäden och sprutspåren som ligger med 24 meters mellanrum vittnar om en modern och storskalig odling. På en av gårdarna vi passerar står en Claas Challenger. Bra jord, bra åkar, stora maskiner och bra grödor. Härligt!

När vi kommer till Telemark ändrar sig landskapet. Bergen blir höga och dalarna djupa. Men det finns djur, och åkrarna som blir allt mindre, är brukade.

Vi är på väg till Vå, i kommunen Vinje. Fastklamrad på en brant bergssluttning vid sjön Totak ligger den vackraste ladugård jag någonsin har besökt. Jag är hos Gunnar Haugo. Gunnar kom tvåa i de norska mästerskapen i lieslåtter i juni. Om jag ska få tag i den perfekta lien så är det här jag ska börja. Men först ska vi mjölka getter.