På bästa sändningstid

Jag har haft en ganska lång paus i mitt radiolyssnande. I den mån jag har lyssnat har jag mest lyssnat på reklamradio där det bara spelas musik. Jag vet inte riktigt varför jag behöver dessa pauser ibland, men jag tror att det beror på att jag har svårt att sortera och reflektera över allt för mycket information samtidigt. Min hjärna går liksom igång på allting och det blir helt enkelt för jobbigt.

Men här om dagen lyssnade jag på P4 på eftermiddagen. Med mina ovana radioöron kändes det lite märkligt, jag såg (eller hörde) allting i ett lite annat ljus (eller ljud).

I nästan en halvtimme fick en representant för en av Sveriges största livsmedelsproducenter sitta och göra reklam för den nya produkt som de kommer att lansera lagom till jul. Representanten för bolaget fick berätta om vilken fantastisk produkt det är och hur otroligt stimulerande utvecklingsprocessen har varit. Hur oerhört kompetenta alla de som har jobbat med produkten är och vilka fantastiska insatser de har gjort. Lanseringen av den här produkten är verkligen något för oss konsumenter att se fram emot!

Nej, så var det ju förstås inte.

Men nästan – det var ett annat kommersiellt intresse som oemotsagd fick göra reklam. Det var regissören till årets svenska stora julfilm som gästade studion. I nästan en halvtimme fick Helena Bergström sälja in sin film ”En underbar jävla jul”.
Med bifall från programledaren hyllade hon skådespelarinsatserna och filmen som helhet. Ingen som lyssnat på radioprogrammet kunde undgå att höra att det här, det är verkligen något att sätta av en eftermiddag eller kväll i julhelgen till att konsumera.

 

Det här är ju inget nytt. När det gäller stora svenska filmsatsningar så har media av tradition fungerat som okritiska budbärare av direkt riktad reklam. Hur kan det komma sig att media gör ett undantag för film i synnerhet och kultur i allmänhet, när det gäller reklam för rent kommersiella intressen?
På vilket sätt bestäms det vilka filmregissörer som får komma till studion och få en halvtimme att göra reklam för just sin film? Det faktum att det nästan alltid är samma personer som får vara med och prata om sina filmer kan tyda på två saker: Antingen är det för att det inte finns så många ”stora” svenska filmregissörer eller så beror det på att bara vissa har de rätta ingångarna på Sveriges Radio.

Hur kan det komma sig att ingen reagerar?

Är det kanske för att vi är så vana vid att det alltid har varit så. På något sätt betraktar vi just detta kommersiella intresse som så viktigt för oss att det ses som ett allmänintresse – viktig information till allmänheten.

Kanske är det så att vi fortfarande ser kulturell verksamhet som något ideellt arbete som inte sker i vinstintresse – vilket ju är verkligheten för många som arbetar inom den sektorn. Men årets stora julfilm, som av tradition drar en miljonpublik kan knappast ses som ideellt konstnärligt arbete. Det är en mångmiljonindustri.
Borde inte en sådan få lov att köpa sin reklamplats, precis som alla andra som vill göra reklam för sina produkter?