Politik är att vela

Efter en vecka som ledarskribent är det nu dags att ägna den här bloggen lite mer tid. Ledartexter följer en annan och mer formell mall än vad bloggtexter gör. Nu gäller det för mig att ställa om till den något mer personliga och lediga stil som karaktäriserar bloggtexter. Man får skriva ”man” i en bloggtext, det ska man undvika i en ledartext. Man får skriva lite mer halvtänkta tankar. I en ledartext ska man vara säker på sin sak, eller iallafall försöka få det att se ut så. Dessutom får man skriva hur långt man vill när man bloggar. Det tar tid att skriva kort, det går fort att skriva långt.

Jag tänker på att jag känner en väldigt misstänksamhet mot sådant som är för tydligt kommunicerat. Döljer den som är säker på sin sak, i själva verket, bara sin osäkerhet i en tydlig och säker språkdräkt? Eller är det tvärt om, att det dunkel sagda också är det dunkelt tänkta?

Det är i sammanhanget paradoxalt att jag, som är så otroligt osäker på vad som är rätt och fel, sant eller falskt, ofta får höra att jag skriver så tydliga texter. Beror det på att jag har funderat så mycket på det jag skriver om, att när jag väl bestämmer mig för att skriva något så är det tämligen färdigtänkt. Eller beror det på att jag har utvecklat en förmåga att dölja min osäkerhet?

Jag tänker på hur det skulle vara att bli vald till president i USA. Först ska man driva en valkampanj där man profilerar sig med ett tydligt budskap om vart man vill ta landet. Man ska tala om att man vill sänka skatten, fixa till sjukvårdssystemet och rusta ned, eller rusta upp, försvaret. Jag kan tänka mig hur det känns att vinna. Att stå där och svära presidenteden och hålla ett inspirerande tal.
Dagen efter är det säkert lite sovmorgon och kanske en god långfrukost. På eftermiddagen är det dags för lite möten, möten som säkert avlöser varandra under många långa dagar och veckor. På dessa möten informeras den nyvalda presidenten om allt som en president förväntas känna till, men som ingen annan får känna till. Den militära underrättelsetjänsten berättar, FBI berättar, CIA berättar, högsta cheferna för myndigheterna berättar.
Kanske är det en chockartad upplevelse för den nye presidenten. Var det så här spelplanen såg ut? Insikten om att han eller hon under hela sin kampanj har lovat saker som lät bra, inte alls var så bra givet hur läget i verkligheten ser ut.
Hur fasen ska man krångla sig ur detta? Den enda strategin måste vara att förhala de reformer man har lovat. Uttrycka sig dunkelt och svävande, utan att det låter dunkelt och svävande. Framför allt ska man se förtroendeingivande ut när man talar. Hur det nu går till? Säkert ångrar man att man var så styv i korken innan man blev vald. Säkert ångrar man att man inte drev en kampanj där man inte lovade så jäkla mycket.

Jag tänker på hur vår statsminister måste ha det. Att först vara så tydlig och säker på att det enda rätta är att ha öppna gränser och visa solidaritet, för att sedan tvingas vara tydlig och säker på att det är omöjligt att ha öppna gränser. Att behöva göra en 180 graders sväng och stänga bron, bara några veckor efter att man säkert själv skulle ha avfärdat ett sådant förslag som brott mot mänskligheten och djupt rasistiskt.

Vad är det för information som regeringen har fått? Jag tänker att det måste vara något rejält allvarligt. Är det SÄPO som har lämnat en inte så nådig lunta säkerhetspolitiskt underrättelsematerial på regeringens bord? Är det någon från finansen som har slagit larm om kostnaderna kommer att skena så kraftigt att ingen köttskatt i världen kan täppa till hålen i statsbudgeten?

För det är ju så drastiska åtgärder som föreslås att man nästan kan tro att de är hämtade från kommentarsfältet på internetforumet Flashback.
Något måste ju ha hänt! Vad?
För jag tror inte att det är politiskt taktiserande som ligger bakom. Inte ens mästaren på partipolitisk spelteori, Fredrik Reinfeldt hade kunnat triangulera sig fram till de här förslagen.

Jag kan inte släppa tanken. Vad är det för rapporter regeringen har fått på sitt bord som gör att statsministern har svängt så kraftigt. Han var tyngd av ett sådant allvar när han presenterade den nya politiken. Allvaret låg så djupt begravet i hans ansikte att det omöjligt kan vara ett skådespel. Vad är det han vet? Vad har han fått för rapporter? Vad är det som de har berättat för honom?

Kanske ångrar han att han var så säker på sin sak förut. Kanske kommer han att ångra att han är så säker på sin sak nu.

Kanske är det vi som ska rannsaka oss? Kanske ska vi sluta välja företrädare som är så förbannat säkra på vad de tycker? Kanske ska vi rösta på dem som är osäkra. Dem som velar och vacklar. Dem som inte lovar utan säger ”kanske” och dem som erkänner att de inte har en aning om vad som väntar bakom hörnet.