Rädda välfärdsstaten

När jag tänker tillbaka, som jag nu med ålderns rätt anser mig ha rätt att göra, så konstaterar jag att mitt intresse för politik väcktes någon gång på högstadiet.
Det hände ju en hel del intressant då, under nittiotalets första hälft. Riksbanken hade gjort sitt yttersta för att försvara kronans fasta växelkurs. Det hela resulterade i en kort period med en styrränta på 500 procent. Givetvis gick inte det att hålla på som man gjorde och snart lämnades den fasta växelkursen. Kronan sjönk, vilket jag vill minnas illustrerades av Rapport och Aktuellt genom att en krona släpptes ned i ett glas med vatten. (Kronan sjönk till botten av glaset, naturligtvis).

1994 var det inte bara fotbolls-VM i USA utan det var även folkomröstning om EU. Med 52,3 procent av rösterna segrade ja-sidan. Någon har påstått att det var det faktum att LRF till slut valde en positiv hållning till EU som gjorde att bönderna röstade ja – och därmed avgjorde till ja-sidans fördel.

1994 köpte jag min första bok om politik. Den heter ”rädda välfärdsstaten” och är skriven av Kjell-Olof Feldt. Feldt var socialdemokratisk finansminister under åren 1983-90.
I boken redogör Feldt om sin syn på den finanskris som blev resultatet av åttiotalets kreditexpansion samt hur han anser att man bör agera för att – som titeln på boken säger – rädda välfärdsstaten.

Det finns massor av intressant och matnyttigt i boken och särskilt nu, med drygt 20 års distans känns det särskilt roligt att läsa boken igen.

Jag ser att jag har ägnat mig åt att stryka under vissa stycken i boken. Bland annat det här:

”Om vi nu, trots allt, har småföretag som går bra, varför växer de inte upp till stora eller åtminstone större?
Det kan naturligtvis finnas många orsaker. Men i Sveriges fall borde någon eller några kunna uppspåras som inte finns i andra länder. En orsak återfanns i det gamla skattesystemet. Höga inkomstskatter och progressiv förmögenhetsskatt men låg skatt på realisationsvinster gjorde att försäljning av företaget, när det hade växt sig rikt, ofta var företagaren/ägarens enda möjlighet att på anständiga villkor njuta av rikedomen för egen del. Förhoppningsvis har det nya skattesystemet och särskilt den nya företagsbeskattningen (om nu företagarna förstår hur den fungerar) minskat detta motiv för att småföretag slukas upp av de stora koncernerna, vilket oftast var det som skedde. Men icke desto mindre är det viktigt att staten inte återfaller i gamla vanor och med högra skatter driver duktiga företagare att bli rentierer.
Denna uppmaning måste särskilt riktas till mina partivänner. Vi socialdemokrater har inte utan fog beskyllts för att önska oss det omöjliga: rika företag med fattiga företagare och företagsägare”  

Vidare:

”Nu gäller det att undanröja onödiga hinder som står i vägen för nya jobb. Trots alla upphetsade uttalanden som görs från socialdemokratiskt håll om att ingenting får ändras t ex i arbetsrätten, vågar jag ändå hoppas att frågan hamnar på dagordningen även i en socialdemokratisk regering. Det vore en lämplig inledning på arbetet att restaurera den svenska modellen”

Under rubriken ”Arbetslinjen måste hävdas” – det var alltså inte Reinfeldt som myntade det uttrycket drygt tio år senare – skriver Feldt:

”I en rapport om arbetsmarknadspolitiken har riksdagens revisorer funnit att det i realiteten finns en närmast ovillkorlig garanti mot att bli utförsäkrad, dvs förlora rätten till understöd från A-kassan. Den bygger på att varje utbildningsinsats, varje kortare anställning osv ger rätt till en ny ersättningsperiod på 300 dagar. Det går också för sig att tacka nej till erbjudna anställningar utan större risk att förlora sin ersättning. Det gäller även när motiveringen är att lönen är för låg, dvs lägre än A-kassan. Särskilt märkliga är enligt revisorerna reglerna för ersättning till deltidsarbetslösa. Den ”kan automatiskt förlängas hur länge som helst, eftersom den deltidsarbetslöse upparbetar villkoren för en ny ersättningsperiod samtidigt som ersättningen betalas ut”.
Regeringen vill nu försöka råda bot på dessa missförhållanden genom mer strikta regler för hur länge ersättning kan uppbäras av A-kassan. Det senaste budet är, när detta skrivs i slutet av mars, att ingen skall kunna få understöd för mer än två perioder, dvs sammanlagt 600 dagar. 
Inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen råder stor upprördhet över regeringens förslag. Man hävdar, naturligtvis inte utan fog, at en ovillkorlig utförsäkring kan tvinga ett antal människor till socialhjälp. Men frågan är om detta är ett värre öde än det som nu hotar tiotusentals människor, nämligen att bli permanenta mottagare av understöd från A-kassan, med förtids- eller sjukpensionering som ganska given slutstation. Långtidsarbetslösheten ses ju som det stora misslyckandet för ”arbetslinjen” i och med att människor passiviseras, vänjer sig vid sysslolöshetens tillvaro – med alla dess sociala risker – och för gott hamnar utanför arbetslivet. Att med relativt höga och säkra inkomster fresta dem att fastna i denna nedbrytande livsstil är inte humant och inte heller rättvist mot dem det gäller. 
Det socialdemokratiska partiet har som sitt heligaste löfte att inför valet ställt ”kampen för jobben”. Men det löftet förlorar en hel del av sin tyngd om man accepterar ett missbruk eller en uppluckring av reglerna i arbetsmarknadspolitiken som ersätter allas rätt till (livslång) A-kassa före målet om allas rätt till arbete”. 

Nu var det inte Feldt som lanserade begreppet ”arbetslinjen”, heller, utan det är ett ord som har använts sedan 1920-talet. ”Arbetslinjen” används som ett sätt att beskriva den svenska modellen som bygger på att bidrag inte ska betalas ut i form av rena kontantbidrag utan den som får bidragen samtidigt ska ”jobba” med något eller vidareutbilda sig. ”Arbetslinjen” står alltså i motsatsförhållande till medborgarlön eller ”basinkomst”.

Den före detta socialdemokratiske finansministern förespråkar alltså en politik som innebär att man ska kunna bli utförsäkrad från A-kassan och ser inte det faktum att några kommer att bli hänvisade till socialhjälp som ett problem. Iallafall inte ett större problem än att fler och fler blir långtidsarbetslösa eller sjukpensionärer.
Det är ungefär samma retorik som alliansregeringen under Reinfeldt använde 12 år efter att Feldt skrev sin bok.