Ränta på ränta. Är vi i en dödsspiral?

För några år sedan, när riksbanken sänkte räntan vid ett tillfälle, kommenterade jag det på facebook. Jag skrev något i stil med att jag tyckte att det var för jävligt att det drabbade oss som har pengar på banken och försöker spara. Man kan väl säga att min kommentar avvek från mängden av kommentarer som uttryckte glädje och lättnad – nu skulle det ju bli billigare att betala räntan på bolånet.

Exemplet ovan illustrerar dilemmat och problematiken med att centralbankerna manipulerar räntorna. Det ska för sakens skull sägas att centralbankerna bara delvis styr det totala ränteläget i en ekonomi – marknaden får fortfarande vara med oss sätta en del av ränteläget, men centralbankspolitiken har en avgörande betydelse.
Men – det är viktigt att komma ihåg att förändringar av räntan får konsekvenser och vissa vinner och andra förlorar på förändringen. Det är lätt att förledas att tro att det bara är en fråga om att det blir billigare att låna och sämre ränta på lönekontot. Det är så otroligt mycket mer.

Jag tar några exempel:

Ett av de viktigaste begreppen inom företagsekonomin är ”diskonterade betalströmmar” också kallat ”nuvärden”. Metoden med nuvärden är ett sätt att försöka beräkna värdet av en investering.

Tänk dig att du får ett erbjudande om att göra en investering som ska ge dig en miljon kronor om tio år. Jag lovar dig att ge dig en miljon kronor om tio år i utbyte mot att du ger mig en viss summa pengar nu. Hur mycket ska du betala för detta löfte? (Sådana här kontrakt brukar kallas för obligationer, från engelskans ”obligation” som betyder ungefär ”löfte” eller ”förpliktelse”)

Du räknar ut hur mycket du ska betala genom att beräkna nuvärdet av en miljon kronor om tio år. I princip tänker du att du inte vill göra en sämre affär på obligationen än om du hade satt in pengar på banken. Nuvärdet av obligationen är alltså det samma som den summa pengar du skulle behöva låsa på ett bankkonto i tio år för att det skulle bli en miljon på kontot om tio år.

Jag räknar ut priset på obligationen i tre olika räntelägen 0, 5 och 10 procent. Jag går inte in på hur man räknar här, det är inte så svårt och den som är intresserad kan lätt kolla upp det.

Om räntan är noll procent så blir självklart priset på obligationen, alltså nuvärdet av en miljon om tio år, precis en miljon. Om jag inte får någon ränta på bankkontot så måste jag ju sätta in en miljon idag för att ha en miljon om tio år.
Om räntan är fem procent så blir nuvärdet (priset) 598737 kronor.
Om räntan är tio procent så blir priset 248678 kronor.

Som ni ser är ränteläget oerhört viktigt för obligationspriset. Men inte bara obligationspriser. Alla investeringars värde beräknas på det här sättet. Om jag ska bygga en ladugård eller en fabrik eller köpa skog så räknar jag på samma sätt.

Om jag funderar på att köpa en skogsfastighet, som är bland de mest långsiktiga investeringar man kan göra, så får räntan extremt stora konsekvenser för priset. Räntan är betydligt mer avgörande än virkespriserna, skulle jag säga.

Vi tänker oss att vi blir erbjuda att köpa ett visst antal hektar nyplanterad skogsmark. De framtida kassaflödena antar vi är enligt följande: Om 30 år gallrar jag för första gången och får in 30 000 kr om 50 år gör jag en andra gallring och får in  100 000 kronor och om 90 år gör jag (eller mina barnbarn kanske) en slutavverkning som ger 1 500 000. Vad ska jag betala för skogsfastigheten?

Om räntan är noll procent så är skogsfastigheten värd 1 630 000 kronor, alltså summan av framtida kassaflöden.
Om räntan är fem procent så är det ”rätta” priset på skogsfastigheten 28 996 kronor.
Om räntan är tio procent så blir priset 1 901 kronor.

Nu måste jag erkänna att jag själv blev lite förvånad över att det blev SÅ stor skillnad, men jag tror att jag har räknat rätt.

Det här fenomenet kan vara en del av förklaringen till att trots att riksbankerna sänker räntan och trycker pengar för att stimulera ekonomin så får man inte riktigt fart på investeringarna. Det låga ränteläget gör förvisso att det är billigt att låna, men investeringar i framtida kassaflöden blir så oerhört kostsamma när de diskonteras med så låga räntor som vi har idag.

Det visar också hur svårt det är att höja ränteläget när vi under så lång tid har levt med låga räntor. Obligationspriserna skulle falla, men också värdet på alla de investeringar som har gjorts i detta ränteläget. Titta bara vad som händer med värdet på en skogsfastighet om räntan går från fem till tio procent – värdet faller med 93 procent!

En annan konsekvens av det låga ränteläget är att inte bara framtida intäkter blir högt värderade när de diskonteras till nuvärden. Det innebär också att framtida åtaganden och skulder blir högt värderade. Ett typiskt sådant fall är pensioner och livförsäkringar.
Om vi leker med tanken att jag lovar dig att ge dig en miljon i form av en engångsutbetalning när du går i pension vid 65 års ålder. Du är idag 35 år, så det är 30 år till pension. Hur mycket pengar måste jag då sätta av för detta idag för att kunna uppfylla mitt löfte till dig?

Om räntan är noll procent så måste jag givetvis sätta av en miljon idag för att vara säker på att kunna uppfylla mitt löfte.
Om räntan är fem procent så måste jag sätta av 214 638 kronor och om räntan är tio procent så blir det 42 391 kronor.

Det låga ränteläget gör det helt enkelt väldigt dyrt att lova saker. Det här ställer till enorma problem, inte bara för de som förvaltar den statliga pensionen, utan även för privata försäkringsbolag och andra som har ”långa” åtaganden.

Ett försäkringsbolag har, som alla andra bolag, två sidor i sin balansräkning. På den ena sidan finns tillgångarna, som ofta är aktier, obligationer och andra finansiella placeringar. På den andra sidan finns skulderna och där är dessa långa åtaganden om framtida utbetalningar en stor del.

När räntan sjunker så växer skuldsidan. Ni såg själva att ”mitt” pensionslöfte till dig i exemplet ovan blev fem gånger så ”dyrt” för mig om räntan gick från tio till fem procent.

Regelverken som gäller för försäkringsbolag, säger att skuldsidan måste matchas av tillgångssidan. Det är ju självklart att ett försäkringsbolag måste ha tillgångar som visar att man kan leva upp till de löften som man har givit till sina försäkringstagare. Regelverket säger också att en viss andel av skulderna måste matchas av ”riskfria” tillgångar, oftast i form av obligationer.
När räntan sänks så ökar alltså skuldsidan, vilket innebär att en större andel av tillgångssidan i balansräkningen måste utgöras av obligationer.
Försäkringsbolaget måste då sälja aktier och köpa obligationer. Båda dessa affärer är sådant som driver ned räntan. Fallande aktiekurser brukar mötas av att riksbanken sänker räntan och, framför allt, ökad efterfrågan på obligationer driver ned räntan.

Vi hamnar alltså i en olycklig spiral där de åtgärder som man enligt regelverket måste vidta för att möta konsekvenserna av fallande räntor, i sin tur leder till att räntorna sjunker ännu mer!

Hur ”löser” man detta då?

Jo, man skriver om regelverket. Inte genom att tillåta försäkringsbolagen att ha mer ”risk i sina portföljer” utan genom att fastslå vilken ränta man ska diskontera sina skulder med. Likt professor Baltazar funderade och funderade man, tills man kom fram till att framtida skuldåtaganden ska diskonteras med….. 4,2%. Exakt.
(Jag förenklar en aning, men inte så mycket).

Så länge den diskonteringsränta som man skulle ha valt på en fri marknad är lägre än 4,2% (vilket vi får anta att den är) så innebär detta regelverk alltså att samtliga finansiella bolag kollektivt tvingas undervärdera sin skuldsida.

De myndigheter som skriver regelverket hade, som jag ser det, lika gärna kunna ha sagt att försäkringsbolagen inte behöver ha täckning för sina skulder. Men en så tydlig och rättfram kommunikation skulle ju vanligt folk och kanske även ekonomijournalister kunna genomskåda.
Att, i princip, säga samma sak fast gömma det i en fastslagen diskonteringsränta gör att det hela blir lite svårare att genomskåda.

Såvida man inte är bonde på riktigt, förstås…..