Rövarbaroner och träpatroner

Sverige och USA har det gemensamt, att båda länderna har ungefär likartade mytologiska historier som handlar om den tid då våra länder tog det största steget mot rikedom och välstånd, nämligen artonhundratalet.

I USA handlar mytologin om ”rövarbaronerna”. De blev rika genom att bygga bland annat järnvägar och varuhus. På något sätt får man till det så, att detta skedde genom att de utnyttjade andra människor.
Jag tänkte inte fördjupa mig i rövarbaronerna. Den som är intresserad kan istället kika på när Milton Friedman berättar om hur det egentligen var:

https://www.youtube.com/watch?v=dmzZ8lCLhlk

För den som vill gå lite djupare in i ämnet rekommenderar jag Tom Woods:

https://www.youtube.com/watch?v=-VA9VZeox3g

I Sverige har vi vår motsvarighet i berättelserna om ”träpatronerna” – de människor som blev rika genom att lura av bönderna deras skogar.
Självklart fanns det säkert skrupelfria gubbar som betedde sig ohederligt. Som Milton Friedman säger: Människor är människor.
Men var det här verkligen hur det i allmänhet gick till? Och, vad har vi egentligen för definition på ”att bli lurad”.

Skogen var från början näst intill värdelös. Den användes av allmogen till ved och byggnadsmaterial, men skogen fanns i sådant överflöd i förhållande till efterfrågan att den inte betingade något större ekonomiskt värde. Dessutom låg nästan all skog så långt bort från där människor bodde, att de med den tidens färdmedel inte kunde ta sig dit. Det fanns heller inga vägar, eller järnvägar att transportera människor och timmer på.

Jag har tidigare skrivit om att vändningen kom då England avskaffade sina importtullar på trävaror, som en följd av att efterfrågan i gruvindustrin överskred tillgången i England. Det dök alltså upp en affärsmöjlighet för svenska bolag att exportera virke till England.

De bönder som sålde sina skogar tidigt fick – med facit i hand – väldigt dåligt betalt. Priserna steg nämligen otroligt snabbt och det är lätt att förstå att de som insåg att de hade fått mångdubbelt mer betalt om de väntat några år, kände sig lurade.

Men bolagen betalade hela tiden marknadspriset. De första avverkningarna som de köpte var nämligen inte värda så mycket. De första volymerna virke som köptes i ett nytt område skulle nämligen betala all den infrastruktur som behövdes för att transportera virket till en hamn långt bort. Det var oerhörda investeringar i flyttningsleder, vägar och järnvägar.
När denna infrastruktur väl var på plats steg betalningsförmågan – och därmed marknadspriset på skog – enormt. Det kostar hur mycket som helst att bygga en järnväg eller en flottningsled, men när dessa väl är på plats så kostar det nästan ingenting att använda dem en gång till.
Det var det som gjorde att de som väntade med att sälja och inte lät sig ”luras” att sälja tidigt, fick så oerhört mycket bättre betalt.

Med facit i hand skulle man alltså ha väntat, men om alla hade väntat så hade det aldrig byggts någon järnväg eller flottningsled.
Någon fick lov att vara först, inte bara med att sälja. Någon fick också lov att vara först att köpa i ett nytt område.

De entreprenörer som var först in i ett område tog en enorm ekonomisk risk. Entreprenören stod nämligen inför enorma kostnader med all infrastruktur som skulle byggas. Ingen hade facit i hand och ingen kunde därför veta om efterfrågan på virke skulle fortsätta vara hög. De första lycksökarna stod alltså både inför stora investeringar och en stor marknadsrisk.

Folk i allmänhet har väldigt svårt att förstå att entreprenörer tar risker och att de behöver betalt för att kunna ta en sådan risk. I de fall när en entreprenör lyckas och tjänar denne massor med pengar. Det är lätt att bli avundsjuk och bitter över att man själv inte insåg hur det skulle gå och därför väntade med att sälja.
Mer sällan hör vi om de entreprenörer som misslyckas. De är faktist mångdubbelt fler än de som lyckas och blir superrika.

Om vi leker med tanken att det skulle ha visat sig att det rådde en ”virkesbubbla” i på artonhundratalets andra hälft. Att efterfrågan från England var väldigt tillfällig. Hur hade historien skrivit då?

Tja, de som var tidigt ute att sälja sin skog till bolagen fick betalt. De som tänkte att de skulle vänta för att kunna få mer betalt hade aldrig fått sälja någon skog. De hade suttit med Sverte Petter och sett sina nyrika grannar renovera huset och köpa en ny kostym. Avundsjukan hade alltså varit konstant, fast riktad åt motsatt håll.

Vi människor är inte mer än människor, på gott och ont.