Så här tänker jag kring min kandidatur till LRF:s riksförbundsstyrelse

För några dagar sedan blev det officiellt att jag finns med i valberedningens förslag till att väljas in i LRF:s riksförbundsstyrelse på stämman i slutet av maj. Jag har vetat om det sedan mitten på mars och det är nog en av orsakerna till att jag inte har bloggat så mycket på sista tiden.
Det beror inte på att jag har fått för mig att jag måste vara mer ”försiktig” nu när jag är del av något som kan liknas vid en valkampanj. Nej, det beror snarare på att jag helt enkelt har haft så mycket att tänka på, att det inte har blivit någon hjärnkapacitet över, för att tänka ut bloggtexter.

Jag har kommit fram till att jag har nominerats tack vare att jag under lång tid har försökt vara tydlig med vad jag tycker. I nästan två år har jag bloggat och under ännu längre tid har jag skrivit insändare, debattartiklar och deltagit i tusentals diskussioner på Facebook. Allt finns där ute i det digitala medialandskapet,  för den som vill leta.
Det är alltså ingen idé att nu – när jag kandiderar till riksförbundsstyrelsen – ändra förhållningssätt. Jag har ägnat 10 år till att fundera över principer och ideologier. Jag har murat upp min egen värdegrund sten för sten och det ska mycket till för att jag ska kunna ändra på den.

Att vara en del av en organisation som LRF – särskilt på ”högre” nivå – innebär att man måste skilja på sina egna åsikter och på organisationens åsikter. Organisationens åsikter och ställningstaganden beslutas genom majoritetsbeslut på riksförbundsstämman. Ibland sammanfaller de besluten med ens personliga åsikter och ibland gör de inte det. Det är inget konstigt med det – som förtroendevald har man i uppgift att arbete i enlighet med stämmobeslutet oavsett om man personligen tycker att det är bra eller inte.
Det går till en viss gräns. När man känner att skillnaden mellan vad man själv tycker och vad organisationen tycker blir så stor att man inte längre kan göra ett bra jobb – då är det dags att sluta. Det finns inget tydligt fastslaget exakt var den gränsen går – det är olika från person till person.

Jag känner mig säker på att LRF och jag delar uppfattning i de mest grundläggande principiella frågorna om äganderätt och frihet för den gröna näringens entreprenörer att driva sina gårdar och företag på sina egna sätt. Därför känner jag mig trygg i att kandidera till riksförbundsstyrelsen.

Styrelsearbete är ett lagarbete. Man brukar, lite bildligt, säga att ett styrelserum ska ha tjocka väggar och högt i tak. För att en styrelse ska fungera måste alla känna sig trygga i våga säga vad de tycker. Man måste våga resonera förutsättningslöst och ”provprata” åsikter som man kanske inte riktigt har tänkt klart kring.
Jag kommer därför aldrig att recensera mina styrelsekamraters insatser eller åsikter utanför styrelserummets tjocka väggar.
Däremot tycker jag att man gott och väl kan berätta hur resonemangen har gått, vilka olika argument styrelsen har vägt för och emot och varför vi till slut kom fram till en ståndpunkt.

Om jag blir vald till riksförbundsstyrelsen så vill jag att det ska vara tack vare mina åsikter och hur jag är som person. Den som funderar över om jag har rätt åsikter, kan börja med att läsa igenom den här bloggen från det första inlägget i juli 2015 till nu.
Då får jag, som bonus, dessutom lite mer trafik och klick – vilket alltid är uppskattat.