Ska vi öka statsskulden nu när det är så billigt att låna?

Räntan på svenska statsobligationer är extremt låg just nu. Det innebär att staten kan låna pengar väldigt billigt. Många hävdar därför att det vore smart att öka statsskulden för att kunna satsa på investeringar som skapar jobb.

Det kan kanske vara rätt tänkt i dagens läge. Men jag tycker att de som argumenterar för ökad skuldsättning helt missar den andra sidan av myntet.
Varje gång någon lånar pengar så finns det ju en motpart som lånar ut pengarna. En låg ränta är bra för låntagaren men dåligt för långivaren.

Vem är då långivare när staten lånar pengar genom att sälja statsobligationer?

Det kan vara lite vem som helst. Statsobligationer kan säljas och görs också det. Det är inte ovanligt att obligationerna byter ägare flera gånger under dess löptid. Jag har inte kunnat hitta siffror som visar en fördelning över vilka som, så att säga, äger den svenska statsskulden just nu.
Det är dock inte någon orimlig gissning att merparten av de svenska statsobligationerna ägs av svenska banker, pensionsfonder och försäkringsbolag.

I princip kan man säga att statsskulden till stor del ägs av oss själva – alla vi som sparar till vår pension.

Räntan och amorteringen på statsskulden kan bara finansieras genom att beskatta befolkningen. Det innebär att vi själva finansierar avkastningen på de statspapper som vi själva äger.
Den här dynamiken gör att jag har väldigt svårt att bedöma vad som är rätt och fel att göra.

Om statsobligationsräntan är hög så är det en bra investering att köpa statsobligationer – särskilt som de betraktas som relativt säkra investeringar. Men den höga räntan ska betalas av staten – vilket ju innebär att vi själva får betala via skattsedeln.

Om statsobligationsräntan är låg, så är en sådan investering inte särskilt lönsam. Ett pensionssparande i lågt avkastande statspapper är inget vidare. Men å andra sidan kostar det inte så mycket för staten, det vill säga skattebetalarna, att betala den låga räntan. (som nu till och med är negativ på vissa statspapper!)

Det blir svårt att säga om den låga räntan på statsobligationer ska ses som en möjlighet eller ett hot. Å ena sidan innebär det en möjlighet att finansiera statliga investeringar, å andra sidan sker det till priset av riktigt dålig avkastning på pensionssparandet.
Å ena sidan är det bra med hög ränta på statsobligationer, eftersom det ger bra och säker avkastning på sparande, men å andra sidan så ska denna avkastning finansieras av oss själva via skattsedeln.

När vi diskuterar om det inte är läge att öka statsskulden nu när det är så billigt att låna, så borde vi kanske samtidigt fundera på om det är läge att låna ut pengar nu, när det ger så dålig ränta.

Det finns ju också en moralisk aspekt inbyggd i detta. Lån som tas upp nu – särskilt sådana med lång löptid – ska finansieras av framtida skattebetalare. Vi som beslutar om att låna mer pengar lägger betalningsansvaret på människor som inte får vara med och ta beslutet. Har vi en moralisk rätt att göra det? Har vi rätt att investera för lånade pengar och skicka notan till våra barn?