Skogen vi ärvde – en släktkrönika

Vi kom till Orsa 1852.
Den i Orsa födde prästdottern Eva Betulander flyttade då tillbaka hit efter att hon blivit änka. Hennes man Anders Gustav Persson Moraeus var inspektor på Vikmanshyttan och dog endast 48 år gammal år 1848. Eva, som nu hette Moraeus i efternamn, flyttade hem med sina fem omyndiga barn: Gustaf Filip (12 år), Carl Edwald (10 år), Eva Wilhelmina (8 år ?), Anna Catharina Helena (6 år) och lille Henrik Maximus (4 år).

Jag ville döpa min son till Maximus, men förhandlingarna med modern strandade och jag fick inte min vilja igenom – vilket med facit i hand kanske var bra.

Evas bror (tror jag att det var) sergeanten Daniel Betulander hade hamnat i ekonomiska svårigheter och hans fastighet på Born (en by utanför Orsa) såldes på exekutiv auktion. En Anders Mattsson i Myggsjö köpte fastigheten och sålde den senare till Eva Moraeus omyndiga barn.

I Orsa Sockens Tingslags Häradsrätt Öster Dalarnes Domsaga står att läsa:
”Alldenstund hos Domstolen till fastgörande förekommit bevittnade avhandlingen den ……, varigenom Anders Mattsson i Myggsjö å exekutiv auktion den 13 Oktober 1851  inropat, men under den 10 januari 1852, för sju hundra /700/ Riksdaler Riksgäldssedlar, till Enkefru Eva Morei omyndige barn försålt den från Sereganten Daniel Betulander på Born utmätte fastighet, bestående av 197 Snesland på Born, i Jossamyren 89 Snesland 5 bandland. Jämte en skrinda slog efter bäcken och 2:ne hölador därstädes, i Knorringskittan 6 Snesland, en hästhage i Stackmorberget, en dito norr om Born (…) byggnad i Born, 1 stuga med 2 rum med inredning, 1 herrbre om 2 rum, 1 lada, 1 dito, 1 kall, 1 vedbod, 1 fähus, 1 mindre foderhus, 1 källare och ett avträde.

Detta beslut hade kungjorts enligt konstens alla regler som gällde på den tiden, nämligen genom att:

”Kungörelse om berörde avhandling varit uppläst uti Tingslagets kyrkor och anslagen å Rättens dörr, utan att något klander härutinnan inom den numera förflutna laga ståndstiden försports.”   

Den här affären ägde rum innan det så kallade storskiftet – den reform då ägandeförhållandena strukturerades upp i den modell som vi än i dag har. Det som Eva Moraeus omyndiga barn köpte, var alltså en gård, med fähus, lador och dass i byn Born. Dessutom ingick åkermark på lite olika ställen. Både i närheten av gården men också i kringliggande byar – till exempel en hästhage i byn Stackmora några kilometer från Born. Till fastigheten ingick också rätten att ta en skrinda ”slog”, alltså hö, utefter en bäck. Notera att ingen skog ingick i köpet.

Det är på denna gård jag bor idag.

Storskiftet i Orsa kom igång några år senare och pågick ända fram till 1880. Det innebar att inte bara åkermarken utan även skogen skulle skulle skiftas. I Orsa tillföll en tredjedel av skogen staten, en tredjedel fick bönderna och en tredjedel avsattes i en gemensam förvaltning vars avkastning skulle gå tillbaka till lokalsamhället – Besparingsskogen. Om jag förstår det rätt, så delades jord och skog, under storskiftet upp så att varje by fick sin andel. När det sedan kom till att dela upp byns innehav på respektive fastighet så kallades detta för ”åbodelningen”.

Till Eva Moraeus hade 300 ”reducerade bandland” mark tilldelats. Men förrättningskostnaderna skulle betalas och därför behövde skogen avverkas. Tillsammans med grannarna L.E. Nordström, Lars Petter Lundin och Lillpers Pär Pärson gjorde Eva år 1873 därför släktens första, och kanske största, skogsaffär.

”Wi undertecknade ägare av här nedan tecknade skatterätter eller egendomsandelar inom Orsa socken av St. Kopparbergs län upplåta och försälja härmed till Marss Erik Larsson i Malung all den skog, vare sig hemskog, färbodskog eller utskog som enligt blivande delningsgrund genom nu pågående afittring och efter i laga ordning skedd delning av skogen åbor emellan tillfaller våra egendomar att på en tid av trettio /30/ år räknade från åbodelningens fastställande avbrukas för vilket ändamål vi till bemälde Erik Larsson under det vi själva avsäga oss all avsalu av skog från våra egendomar.” 

Man sålde alltså avverkningsrätten på all sin skog till denne Erik Larsson från Malung. Man avsade sig också nyttjanderätten av de vattendrag som behövdes för att timret skulle kunna flottas. ”Kort sagt allt som för en obehindrad timmerflottning erfordras”.

Köparen fick inte hugga ned alla träd. Bara de träd som på en höjd av tio alnar från roten höll en diameter som var grövre än tio verktum, eller på en höjd av sex alnar höll en diameter över elva verktum.
Det här var den så kallade dimensionsavverkningen som pågick under artonhundratalets andra hälft och som lämnade de så kallade ”tras- och restskogarna” efter sig. Skogar som det tog en stor del av nittonhundratalet att få ordning på.

Den överenskomna köpeskillingen var 3226,60 Riksmynt varav två tredjedelar skulle erläggas vid kontraktets underskrivande. Min farmors farmors mor Evas andel av affären var 1500 riksmynt.

Det är svårt att säga vad detta är i dagens penningvärde, men en det var iallafall dubbelt så mycket som hon 20 år tidigare hade betalat för stugan, fähuset, avträdet, ca 300 Snesland åkermark, hästhagen i Stackmora och den där skrindan med hö utefter bäcken, förstås.

Skogen, som genom storskifte och åbodelning blev privatägd kom sedermera att bli värdefull. Kanske såg Eva inte det riktigt så, när förrättningskostnaden skulle betalas och kanske tyckte hon att det var mest till besvär att behöva skriva krångliga och långa kontrakt med virkesköparen från Malung. Kanske såg hennes arvtagare inte heller värdet, när de efter trettio år endast ägde sönderhuggna tras- och restskogar. Men ändå – skogen kom att förändra levnadsbetingelserna i det tidigare så fattiga Orsa. Under 1860-talets svältår i norra Dalarna tvingades bönderna gå till kungen i Stockholm och begära nödhjälp bara för att klara livhanken. I Älvdalen och kanske också i Orsa svalt barn ihjäl så sent som 1867. På 1930-talet var Orsa en av Sveriges rikaste kommuner. Kommunalskatt infördes så sent som på slutet av 1930-talet. All kommunal verksamhet betalades fram till dess med avkastningen från den gemensamma Besparingsskogen.

Tack vare storskiftet och att en del av skogen då blev privatägd kunde, inte bara min släkt, utan även alla andra bönder här i trakten lyfta sig ur den misär och fattigdom som varit deras lott tidigare. De barn som flyttade hemifrån kanske sålde sin skog till de syskon som stannade kvar och fick därigenom råd att utbilda sig. För de som stannade kvar blev skogen den säkerhet som behövdes för att kunna låna pengar till investeringar inom lantbruket. Investeringar i ökad produktivitet och effektivitet. Investeringar som gjorde industrialismen möjlig och som lade grunden för den välfärd som vi idag tar för given.

Idag ifrågasätts det privata skogsägandet i Sverige. Jag tycker att det vittnar om en fullkomlig historielöshet. Det är inte, som miljöpartiets miljöpolitiske talesperson Stina Bergström uttrycker det på Twitter: ”kul och modigt”.
Jag tar det som en personlig förolämpning och ett hån. Ett hån, inte bara mot mig utan även mot min far Anders, farfar Fredrik och farmor Edit, Farfars far Anders Gustaf och hans Anna Maria, Farfars Farfar Gustaf Filip och hans fru Carin och farmors farmors mor Eva. Eva som en gång i mitten av artonhundratalet köpte den gård jag bor på nu. En gård som då bestod av en liten stuga med två rum, lite åkermark, ett fähus, en vedbod och ett dass. Och så rätten att ta en skrinda hö utefter bäcken, förstås.