Skrivkramp

Ja, jag har har skrivkramp.

Det beror verkligen inte på att det saknas ämnen att skriva om – tvärt om! Mängden skeenden i samtiden som borde kommenteras ur ett ”sunt bondförnuft”-perspektiv har nog aldrig varit fler.

Det är överflödet av galenskap som borde kommenteras och dissikeras, som gör att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

Anledningen till att jag upplever att jag sitter i ett ständigt flöde av korkade förslag, tror jag, är människors bristande förmåga att förstå begreppet ”incitament”. Anledningen till att den debatt som brukar följa dessa korkade förslag blir, om möjligt, ännu mer infantil än själva förslaget, tror jag, är att så många verkar tro att bara för att man är emot den föreslagna lösningen på ett problem, så tycker man inte att problemet är ett problem. Låt mig förklara genom att ge tre ganska aktuella exempel.

Tydligen anser EU att det finns behov att ytterligare reglera marknaden för personlig skyddsutrustning. Denna måste testas och CE-märkas för att vi konsumenter ska känna oss trygga med att den uppfyller vissa krav. Det går tydligen att tolka detta som att även grytlappar ska klassas som personlig skyddsutrustning och därför måste de också testas och godkännas innan försäljning.
Enligt Aftonbladet kan dock gubbar och tanter som virkar grytlappar och säljer på julmarknader andas ut. Det finns möjlighet till undandrag. Genom att inte kalla sina grytlappar för grytlappar utan för ”dekorativ hantverksprodukt” kan man kringgå regleringen.

Okej, vad kommer att hända?

Det kommer att bli dyrare att tillverka riktiga grytlappar. För att CE-märka sina varor så krävs en stor volym för att täcka kostnaden för CE-märkningen. Mindre producenter av grytlappar kommer att få ännu svårare att konkurrera med större producenter. Konkurrensen mellan grytlappstillverkarna kommer att minska, vilket sannolikt leder till högre priser.
De producenter som inte har råd att kalla sin grytlapp för grytlapp kommer istället att sälja den som en ”dekorativ hantverksprodukt” – en produkt som i konsumentens medvetande är förvillande lik en grytlapp – kanske till och med mer lik den etablerade bilden av en grytlapp än vad de CE-märkta grytlapparna är.
Eftersom den ”dekorativa hantverksprodukten” inte är tänkt att skydda från värmen från heta långpannor och stekpannor så kommer kvaliteten på dessa att sjunka. Eftersom de uttryckligen är tänkta som dekoration och absolut inte att användas som skyddsutrustning så behöver ju dessa inte ha någon av de egenskaper som vi förväntar oss av en grytlapp.
Allt ovanstående kommer att leda till att prisskillnaden mellan grytlappar och ”grytlappar” kommer att öka. På marginalen kommer detta att innebära att fler priskänsliga personer kommer att köpa de billigare ”grytlapparna”, alltså de dekorativa hantverksprodukterna.
Regleringen kommer alltså att leda till att andelen grytlappar av dålig kvalitet kommer att öka i de europeiska hemmen – tvärt emot regleringens avsikt.

Jag tror att vi människor har en väldigt god förmåga att själva avgöra om en grytlapp verkar vara bra eller inte. På något sätt har vi faktiskt utvecklat en sådan känsla för kvalitet att vi ganska lätt kan skilja en bra grytlapp från en dålig.
Det borde alltså inte vara nödvändigt med en reglering och regleringen riskerar att leda till att fattiga människor får sämre grytlappar – där tillverkaren inte behöver ta något ansvar eftersom det bara var en ”dekorativ hantverksprodukt”.

Jag är alltså för att vi ska ha bra grytlappar men jag tror inte att reglering och CE-märkning leder till detta. Därför är jag emot regleringen av grytlappar.

Om frågan om grytlappar kan ses som en bagatell, så är nästa fråga allt annat än en sådan.

Det regelverk om vi utformat för mottagandet av ensamkommande flyktingbarn är… inte bra. Det är inte bra därför att det skapar felaktiga och skadliga incitament.

I princip handlar det om att kombinationen av ”ensamkommande” och ”barn” gör att oddsen för att få stanna ökar så markant.
Om vi börjar med begreppet ”ensamkommande” så förstår jag att resonemanget bygger på att de barn som skiljts från sina föräldrar har ett större skyddsbehov än barn som har sina föräldrar kvar. Men det finns stor anledning att tro att särbehandlingen av just ”ensamkommande” får den olyckliga konsekvensen att barn skiljs från sina föräldrar.
Det kan inte vara bra att vi har ett system som skapar incitament för barn att göra den farliga resan till Sverige ensamma. Genom att inte göra någon skillnad mellan barn som kommer ensamma och barn som kommer med sina familjer så skulle detta problem lösas. Märk väl att jag inte föreslår att det ska bli svårare att få stanna om man är ensamkommande, jag menar att det inte ska vara någon skillnad om föräldrarna är med, eller inte.

Begreppet ”barn” är också kritiskt för bedömningen i sådana här ärenden. Det är en väldig skillnad på om du är över eller under 18 år.
På något sätt råder det omvänd bevisbörda i dessa processer. Den asylsökande uppger sin ålder vid en första kontakt med svenska myndigheter och det är den åldern som ska gälla. Den asylsökande behöver inte styrka sin ålder på något sätt och därför finns det väl grundad anledning att anta att människor som är över 18 år, betraktas och behandlas som barn.
Detta har lett till att det nu pratas om någon form av system för tvångsmässiga medicinska ålderstester.

Men ålderstesterna är ju ett resultat av att vi har denna märkliga omvända bevisbörda, där det ligger på mottagarlandets myndigheter, istället för den asylsökande, att styrka identitet och ålder. Ett mer robust och humant system borde kunna bygga på att den asylsökande fick styrka sin ålder, precis som när man ska handla på systembolaget. Det är inte expeditens uppgift att bevisa att jag är under 20 år, det är min uppgift att visa att jag är över 20 år.
Jag är fullt medveten om att många som kommer hit kan ha svårt att styrka sin ålder. Men det borde gå att lösa. För det första finns ju fall där det inte råder någon tvivel. Inte ens en nitisk byråkrat kan misstänka att en 5-åring i själva verket är över 18 år. I dessa fall, där ingen osäkerhet råder, behövs inget dokument som bevisar att personen i fråga är ett barn.
I tveksamma fall, där den asylsökande inte kan bevisa sin ålder, skulle svenska myndigheter ändå kunna ge personen i fråga möjlighet att styrka sin ålder genom ett medicinskt ålderstest. Kostnaden för detta skulle inte drabba den asylsökande, utan helt bekostas av samhället.
På så sätt skulle inte ålderstesterna ses som ett ”hot” mot dem som vill stanna, utan en möjlighet för dem som inte på annat sätt kan styrka sin ålder.

Jag är alltså för en human och generös flyktingpolitik. Därför är jag emot vissa delar av den politik som vi fört hittills och fortfarande till viss del för.

Det sista exemplet är lagförslaget om kvotering av bolagsstyrelser.

Regeringen vill frånta ägarna till börsnoterade bolag rätten att fritt utse vilka som ska representera dem i styrelsen. Ett förslag som strider mot hela vår tradition av bolagsstyrning. Det är ett grovt ingrepp i äganderätten och bara det borde vara skäl nog att förkasta förslaget.
Att kunna utse den styrelse man vill, är väldigt viktigt för att man ska vara villig att riskera sina pengar i ett företag. Redan idag omfattas börsen av så många regleringar och krav på kvartalsvisa rapporteringar att många bolag letar efter andra sätt att finansiera sig. Den snabbt växande Private Equity-branschen är bara ett exempel. Om kvoteringen, som förslaget ligger, bara skulle omfatta börsnoterade bolag så kommer det givetvis att göra det ännu mindre attraktivt att notera sitt bolag på börsen.
Till skillnad från att ha rätten att rösta i allmänna val, så är det ingen rättighet för alla att få sitta i bolagsstyrelser. Jag ser att många drar den vansinniga parallellen.
Jag har jobbat med styrelsearbete i drygt 10 år och jag har suttit i styrelser som bestått av övervägande del kvinnor, styrelser som bestått av enbart män men av naturliga skäl inte i någon styrelse som bestått av enbart kvinnor (jag är ju man). Jag har haft fler kvinnliga styrelseordföranden än vad jag har haft manliga.
Jag kan ärligt talat inte säga att det är någon större skillnad och i den mån det är skillnad så har den uteslutande berott på de personliga egenskaperna hos de respektive personerna.

Att lagstifta om jämställda styrelser är ungefär som att försöka nå målet om att alla ska vara lyckliga genom att förbjuda människor att vara ledsna.

Med tanke på hur många framgångsrika och ambitiösa kvinnor som kommer ut från våra högre utbildningar idag så är det bara en tidsfråga innan vi kanske till och med har en överrepresentation av kvinnor i våra bolags styrelser. För protokollet vill jag säga att jag då kommer att vara emot kvotering av män.

Jag är alltså för att fler kvinnor ska arbeta i börsbolagens styrelser. Men jag vill inte att ägarnas suveränitet att utse sina styrelser ska inskränkas. Därför är jag emot lagförslaget om kvotering av styrelsemedlemmarna utifrån kön.