Staden vi ärvde

Jag och en god vän diskuterade skogspolitik och äganderätt härom dagen. Samtalet handlade om huruvida det är möjligt att få till en förflyttning av politiken så att äganderätten och brukanderätten av skogen stärktes.

Jag, som med åren har blivit allt mer cynisk hävdade att det är omöjligt. Visserligen är vi privata skogsägare ganska många – över 300 000 – men det betyder att det finns 9 454 155 personer i Sverige som inte är privata skogsägare.
För att skapa politiskt tryck i en fråga så behövs det att betydligt fler än drygt tre procent av befolkningen är berörda.

Min kompis, som är lite mer positivt lagd, hävdade att det ändå är möjligt. ”Det gäller bara att förklara så att de andra begriper” – sade han.

Vi kom fram till att en ganska stor andel av befolkningen faktiskt äger andra typer av fastigheter, nämligen bostadsfastigheter och bostadsrätter. Kunde man kanske genom att skriva en ironisk pamflett – i en form som är typisk för alla de insändare som genom åren har skrivits om skogen – försöka göra en pedagogisk poäng? Ungefär såhär:

Staden vi ärvde

Den stad som vi alla en gång ärvde har nu tagits i beslag av några få kapitalstarka personer – bostadsrättsägarna. De vill, bara för att de råkar ha köpt sin lägenhet, hävda att de har större rätt än vi andra till staden. De förhindrar den fria rörligheten och allas vår rätt att använda staden.

Vi, som värnar om allt gott, slår vakt om den sedvänja som sedan urminnes tider har funnits i det här landet, som innebär att var och en har rätt att färdas igenom och vistas i andra personers lägenheter. så länge man inte stör eller förstör.

Men på senare tid har upplevelsen av att vandra genom lägenheterna tappat en del av sitt värde. Lägenheterna ser inte längre ut som de gjorde när vi var barn. De gamla fina köken har bytts ut mot nya, smaklösa och kalla kök. Furupanelen har målats vit och den hemtrevliga tjock-TV:n är nu nästintill utrotad. Vi ser med oro på utvecklingen.

Därför föreslår vi att de lägenheter som ännu inte har hunnit renoveras ska bevaras. Staten bör öka sina anslag för inlösen av särskilt skyddsvärda lägenheter. Lägenhetsinnehavarna ska erbjudas marknadsmässig ersättning, förstås. Men flytta – det ska de.

Vi bör dessutom kräva en generell hänsyn av alla lägenhetsägare. En hänsyn som innebär att tillstånd måste sökas för alla typer av renoveringar och förändringar av lägenheten. Vi kräver att vi ska vara en remissinstans i alla dessa tillståndsprocesser. För vi vet bäst hur de unika miljöerna i hallar, kök och vardagsrum ska bevaras.

Den sedvänja som ger oss rätt att vistas i andras lägenheter bör utvidgas till att, till exempel, gälla mer än en natts övernattning. Dessutom tycker vi att det ska vara möjligt att bedriva kommersiell verksamhet i andras lägenheter. Turismen är viktig för Sverige och det finns en stor efterfrågan från utländska besökare att få se våra typiskt svenska lägenheter. Vi skulle kunna se en blomstrande turistnäring växa fram om fler fick möjlighet att ordna organiserade visningar av vårt unika svenska lägenhetsbestånd.

Det är inte bara lägenheternas insida som hastigt håller på att förstöras. När allt fler lägenhetsinnehavare pyntar sina fönster med moderna gardiner och andra utsmyckningar förstörs den gamla fina gatubilden. Därför föreslår vi att alla lägenhetsinnehavare ska tvingas att ha en 4 meter bred omöblerad skyddszon vid varje fönster. För detta ska ingen ersättning utgå. Det bör istället omfattas av de åtgärder som lägenhetsinnehavarna ska göra frivilligt – vare sig de vill det eller inte.

Martin Moraeus
Ordförande i föreningen ”skydda staden” i Stockholm.