Stoppa matchen!

Jag är inte riktigt frisk. Jag tror att det finns många som är bra mycket sjukare, men nej – jag är inte riktigt frisk.

Jag hade en heldag i traktorn igår. Jag plöjde och lyssnade på radio. I traktorhyttens ombonade värme och med plöjningens meditativa och repetitiva rytm i kroppen lyssnade jag på radions rapportering från Trollhättan.

Jag imponerades av de officiella presstalesmännen från polisen, sjukhuset och kommunen. De gav den information de hade. De berättade exakt det som de skulle berätta. Jag hörde hur deras läppar var strama och käkar spända. De var chockade, ledsna och kanske förbannade. Men de skötte sina jobb på ett alldeles utmärkt sätt.

Jag kunde leva mig in i händelsen -skräcken, mardrömmen och smärtan.

Men ändå – här kommer det sjuka – jag var så nyfiken på gärningsmannen. Vem var han? Hur såg han ut? Vilket var hans motiv?

För beroende på hur svaret på dessa frågor skulle bli så skulle debatten dagen efter, alltså idag, få olika karaktär.

Dagens efter de så kallade IKEA-morden (som ju utfördes av en kille som ursprungligen kom från något annat land) så nästan triumferade en del människor – ”Vad var det jag sa, nu ser ni hur det går!”.

Idag är det åt andra hållet – det var en som född här som gjorde det. Jag ska inte säga att kommentarerna är triumferande – de är inlindande i andra ord. Men ändå – ”Vad var det jag sa”-momentet finns där.

Har det blivit så sjukt i min hjärna att en del av den ser det som pågår som någon slags jävla match? En match där det nu står 1-1? Va?

Ska vi se dessa två händelser, den på IKEA och den i Trollhättan som debattinlägg? Är det verkligen så vi vill förhålla oss?

Är det något slags Hunger Game vi bevittnar? (jag orkar inte förklara vad det är, ni som inte vet får googla!). Vi förfasas förvisso, men vi håller på olika lag. Har det verkligen blivit så sjukt?

Jag stängde av radion. Jag öppnade fönstret baktill på traktorn så att doften av den mustiga matjorden som vändes upp fick strömma in. Jag tog några djupa andetag genom näsan. Jag ringde min son och vi pratade en stund om – jag vet inte vad.

Jag satt uppe sent och funderade på vad jag är för en människa. Vad tycker jag är viktigt? Hur vill jag förhålla mig till omvärlden och till mina närmaste?

Det fiktiva TV-programmet Hunger Game fanns därför att folk ville titta. Det fanns därför att det engagerade och skapade debatt.

Jag stänger av. Jag tittar inte längre. Jag vill inte se nästa halvlek.