Tack och bock

För femton år sedan sa jag såhär till min far.
”Jag tycker att du ska sluta med korna nu, ingen kommer att tacka dig när du jobbat ihjäl dig”

Hans svar kom tämligen blixtsnabbt:

”Du tror väl inte att jag är så in i helvete dum, att jag har jobbat med det här hela livet därför att jag hoppas att någon ska tacka mig för det?”

Farsans inställning är sund, men också – verkar det som – ganska unik inom lantbruket. Lantbrukarna verkar alltid ha präglats av en, nästan sjuklig, besatthet av att bli tackade. 

I boken ”Svensk jord och svensk bonde genom tiderna” från 1928 skriver författaren såhär, om de unga män och kvinnor som då stod i färd med att bli bönder:
”Vår samtid kommer kanske inte att tacka dessa arbetets hjältar, men framtiden kommer att sända sina djupaste känslor av tacksamhet”.
(ungefär så, jag har inte boken framför mig så citatet är taget ur minnet).

I tidningen Lantmannan från krigsåren 1939-1945 står det att läsa artikel efter artikel som handlar om hur böndernas möjlighet att sälja sina produkter begränsades. Till exempel:

”Äggproducenter få ej överlåta ägg till andra handlande än auktoriserade ägguppköpare eller auktoriserade partihandlare. Överlåtelse av ägg från äggproducenter till förbrukare får endast ske i vissa undantagsfall och efter särskilt medgivande av kristidsnämnd eller kristidsstyrelse”

”Kungl. Maj:t utfärdade den 14 oktober 1939 kungörelse om beslag å ärter. Beslaget inträdde klockan 12 natten mellan den 15 och 16 oktober 1939 och omfattar såväl matärter, gula och gröna, som foderärter”

och
”Kungl. Maj:t har förordnat om beslag på stråfoder. Beslaget avser allt stråfoder, d.v.s. hö och halm, såväl i pressat som i opressat skick och såväl hel som skuren eller malen vara”

Efter en lång kristid för jordbruket, innebar kriget och de stängda gränserna livsmedelsbrist och stor efterfrågan. Men inte skulle bönderna få tjäna på detta! Nej, nu gällde det att vara solidarisk. Ledarskibenten i tidningen Lantmannen skriver 1939 under rubriken ”Jordbruket och den moraliska upprustningen”:

”En jordbrukare bör nu som alltid behålla huvudet kallt och ta sikte inte endast på stunden utan taga med i beräkningarna, att den nu inträdda situationen kan komma att räcka en lång tid framåt. En verklig jordens brukare handlar alltid lojalt. Icke allenast i fredstid utan i all synnerhet under kris- och orostider bör han föregå med gott exempel. Genom ett sådant uppträdande vinna vi hela vår kårs aktning och förtroende, på samma gång som vi visa vårt djupa förakt och vår indignation mot dem ibland oss, som endast arbeta för rent själviska syften”.

Där stod bönderna och accepterade att deras produkter konfiskerades. Solidariteten skulle betala sig, trodde man. När kriget var slut skulle alla vara så otroligt tacksamma.
Men hur blev det då? Stärktes bondens ställning efter krigsslutet?

Nej, istället inleddes det stora projektet att industrialisera Sverige. De bönder som avstått sitt hö, sitt halm, sina ärtor och sina ägg hamnade i lantbruksnämndens våld och många fick sluta sina dagar i någon av miljonprogrammets tvåor i Stockholms utkant.

Visade de svenska konsumenterna sin tacksamhet när bönderna på sjuttiotalet försökte få igenom en höjning av mjölkpriset? Nä, då hade folk för länge sedan glömt solidariteten under kriget. De så kallade ”Skärholmsdamerna” ställde till ett jävla liv och någon höjning av mjölkpriset blev det inte.

Vår längtan efter tacksamhet lever kvar än idag. Jag vet inte hur många gånger jag har sett en bild med texten ”Har du ätit idag? Tacka en bonde!” passera i mitt Facebookflöde.

Men tacksamheten lyser med sin frånvaro. Utvecklingen verkar snarare gå åt andra hållet. Så sent som idag läste jag en ledare på helahälsingland.se med rubriken ”Det mörka bondehatet”. Ledaren tar upp den senaste tidens hat och hot som framförts mot bönder i sociala medier, främst från den så kallade ”djurrättsrörelsen”.

När det visar sig att varken samtid eller framtid verkar ha förstånd att tacka bönderna har vi gått så långt att vi ställer vårt hopp till livet efter detta.
Georg Riedels och Astrid Lindgrens visa ”Fattig bonddräng” ger hopp om att, iallafall Gud Fader ska vara tacksam. Vit skrud ska vi få när vi slutligen lägger näsan i vädret, minsann!

Vi alla har våra olika skäl att vara bönder. Inget skäl är bättre än något annat, men om du – som min far säger – är så in i helvetes dum att du gör det för att du tror att någon ska tacka dig för det, då är jag rädd att du kommer att bli väldigt besviken. Det blir nog inget tack, varken i det här livet eller i nästa.