Till de som fick en glad midsommar

Jag behöver inga pedagogiska förklaringar om varför frihandel och fri rörlighet är viktigt. Jag – om någon – är ideologiskt övertygad sedan länge och jag kan alla argumenten på mina fem fingrar.

Jag är ledsen för att det kanske i framtiden blir besvärligare för dem som vill åka till London och jobba. Jag är ledsen för den knappa halva av Storbritanniens befolkning som röstade för att stanna och som nu inte får vara med i den union som de vill vara med i. Jag är ledsen för er som kanske inte får någon bra avkastning på era aktiefonder i sommar.

Men den här texten vill jag ska handla om de som inte är ledsna. De som i dubbel bemärkelse fick en glad midsommar. Det finns nämligen en hel del människor som inte bara ser fördelarna med EU. Människor som fått betala ett högt pris för medlemskapet. Brexit-omröstningen var dessa personers lilla revansch.

Jag tänker på den familj jag träffade bara för några veckor sedan. Vi stod på bakom deras hus där släkten bott under många generationer och tittade på den gamla dammen. Dammen har varit där i minst 220 år och är en rest från tiden då det fanns en kvarn och en smedja på gården. Sedan lång tid har dammen inte genererat några inkomster – men väl en trevlig vattenspegel bakom huset.
Men nu ska dammen rivas. EU har nämligen ålagt Sverige att se till att alla våra vattendrag har ”god ekologiskt status” senast år 2021. Tydligen innebär det att den familj jag besökte ska ställs inför kostnader på i storleksordningen en miljon kronor. ”Vi har inte råd att bo kvar, och vi kan inte sälja gården – vad ska vi ta oss till?”
De tjänstemän som tvingas hantera frågan här i Sverige slår ut med armarna och säger att det är något som EU har bestämt.

Jag tänker på min granne som lägger totalt 600 mil extra i bil för att kunna jaga älg med sina hundar. Han åker till Norrbotten där han törs släppa hunden lös utan att behöva vara rädd för varg. Jag tänker på alla de som förlorat tamdjur.
Trots att de politiker som vi faktiskt själva har valt beslutade om en rovdjurspolitik med stor majoritet år 2009 så fick de inte genomföra den. Under hot om en domstolsprocess i EU-domstolen mellan EU och det svenska folket, fick Sverige backa från den nyligen beslutade politiken.
Människor som vi inte har valt hade tydligen mer inflytande över vår politik än de människor som vi faktiskt hade valt.

Jag tänker på alla de skogsägare som, när EU:s artskyddsförodning ska implementeras i Sverige kommer att få se sina skogar bli, mer eller mindre, värdelösa. Skogen som varit den ekonomiska tryggheten för generationer. Skogen som vårdats och förvaltats med långsiktigt perspektiv. Skogen som skulle ge barn och barnbarn och barnbarns barn en möjlighet att bo kvar på landsbygden. Nu har EU bestämt att den ska bli värdelös.

Jag tänker på den riksdagsman som jag tog upp problemen med. Han som bara suckar och säger att han inte kan göra någonting. ”Det är EU som har bestämt, vi skulle kunna försöka få till en översyn av direktivet, men det tar minst 10-15 år”.

Jag tänker på alla de som inte tycker att fördelarna med att varor, tjänster och människor kan röra sig fritt över gränserna, på långa vägar, väger upp för att allt det som har betytt både livskvalitet och ekonomisk trygghet tas ifrån dem.

Den här texten är till alla dessa som tycker sig ha fått en liten revansch. De som njuter över att byråkraterna fått sig en rejäl knäpp på näsan.
Men vi är fortfarande kvar. Britterna slipper nu förhålla sig till det som andra har bestämt, men vi måste fortsätta att göra det. Vi har förlorat en bundsförvant i EU. Ett land som varit en liten garant för att EU inte kan bli hur tokigt som helst. Nu är vi lämnade ensamma kvar på skeppet.
Det gör mig riktigt orolig.