Tillit eller kontroll?

I beskrivningen av Sverige och vad som gjorde att det, trots de naturgivna nackdelarna vi har med vårt nordliga läge, gick att skapa ett av världens rikaste samhällen framhålls ofta vår höga tillit som en av de viktigaste framgångsfaktorerna.

Tilliten är oerhört viktig för att en ekonomi ska fungera effektivt. Människor som litar på varandra kan ha mycket mer effektiva samarbeten än människor som inte litar på varandra och därför måste lägga tid och andra resurer på sådant om inte skapar värde.

Men frågan är om beskrivningen av Sverige som ett land med hög tillit stämmer – och i sådana fall – hur denna höga nivå av tillit har skapats.

Kan det verligen vara så att människor helt plötsligt börjar lita på varandra? Att tilliten uppkommer spontant.

Min hembygd var oerhört fattig till så sent som slutet på 1800-talet. De små tegarna av mager åkerjord kunde knappt försörja befolkningen. Så sent som 1867 svalt befolkningen till följd av några år med riktigt dåliga somrar. För att över huvud taget överleva under så knappa förhållanden fick man lov att samarbeta och hjälpa varandra. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att samarbetet alla gånger var frivilligt och fritt från konflikter. Det är ju inte säkert att alla alltid var sams och njöt av varandras närvaro. Samarbetet skedde för att man var tvungen, inte nödvändigtvis för att man njöt av det.

Det var alltså livsviktigt för var och en att få vara med i gemenskapen. Därför belönades sådant beteende som gjorde att samarbetet fungerade och beteende som försvårade samarbete bestraffades. Att ha gjort något som innebar att de andra inte längre ville ha med en att göra innebar att man blev ensam – vilket är katastrofalt i ett sammanhang där ingen är sig själv nog.

Vilka som gick att lita på och vilka som inte gick att lita på var det sannolikt ganska lätt att hålla reda på i de som  och homogena samhällen som fanns då. Om någon beteede sig illa, är jag säker på att alla andra i byn fick reda på det ganska snabbt. Byskvallrets funktion var att sprida information om vilka som gick att lita på, eller snarare, vilka som inte gick att lita på.

Än idag hör jag många säga att nackdelen med att bo på en liten ort är att ”alla vet vad alla gör, det går inte att vara annonym”. Därför flyttar man till Stockholm, där man kan få vara sig själv utan att någon lägger sig i och bryr sig.

De familjer och släkter som bodde i byn var de samma från tid till annan. Rörligheten var minimal – få flyttade ut och få flyttade in. Ändå dök det upp nya människor utan ”track record”. Människor som man inte visste om man kunde lita på eller inte. Det var barnen som växte upp och nu skulle klara sig själva och bli en del av samarbetet i byn. Hur kunde man veta om dessa nya samarbetspartners var att lita på?

Man skulle ju, med moderna ögon, kunna se det som att var och en kunde fått tid att bevisa för de övriga att de var att lita på. Men i ett sammanhang med knappa resurser fanns inget utrymme för felbedömningar. Att lita på någon som inte gick att lita på kunde få katastrofala konsekvenser.
Det skulle vara som att låta en person som aldrig har flygit ett flygplan ta över spakarna i cockpit. Konsekvenserna för samtliga i flygplanet om planet kraschar är för stora för att man ska kunna låta den som sitter bakom spakarna lära sig av sina misstag.

Det enda som fanns att gå på för att bedöma en ny bekantskap var att ta reda på vem dennes föräldrar var. Om de var ”bra” personer så ansåg man nog att även barnen var ”bra” personer. Släkt, familj och namn var viktigt förr. Kanske kan man säga att det rådde någon form av hederskultur. Att dra vanära över familjen fick konsekvenser, inte bara för den som gjort det, utan för hela familjen ich kommande generationer.

En bekant berättade om två bröder i Rättvik som inte riktigt fick vara med i gemenskapen. Anledningen skulle vara att deras farfar på något sätt lyckats få en – i andra ögon – för stor tilldelning i älgjakten.

Tilliten uppstod alltså inte spontant därför att folk valde att lita på varandra. De knappa förhållandena och därmed behovet av att samarbete skapade inciatament att bete sig på ett sätt som gjorde att andra kunde lite på en.
Byskvallret och de långtgående konsekvenserna av att inte agera på ett sätt som skapade tillit, var ett effektivt kontrollssystem som gjorde att varje felsteg bestraffade sig.

Kanske är det så att hög tillit inte är ett naturligt tillstånd, utan det måste tvingas fram genom hårda bestraffningar och omfattande social kontroll?

I det moderna Sverige, där vi ständigt träffar nya människor som vi inte vet vem som är far, farfar, morfar och farbror till, behövs andra sätt för att göra bedömningen om personen går att lita på eller inte.

Goda betyg från skolan, goda vitsord från tidigare arbetsgivare och välvårdad klädsel är några exempel.
Vi lever också i de starka varumärkenas tidsålder. Vi vet vad vi får när vi går in på McDonalds, köper en Volvo eller tar hjälp av den välrenommerade konsultfirman.

För tvåhundra år sedan var efternamnet eller gårdsnamnet den tidens varumärken. Alla vet att varumärket är det viktigaste för varje företag att vårda. Den hederskultur som präglade det gamla Sverige lever kanske fortfarande kvar? Men nu är det inte familjenamnet utan företagsnamnet och loggan som man inte får dra vanära över.