Två saker som jag inte riktigt förstår

Sveriges riskbank har, liksom många andra centralbanker i världen, sänkt räntan och tryckt pengar som använts till att köpa obligationer. Detta i en omfattning som saknar motstycke.

Grundläggande ekonomisk teori säger att ”man” ska gasa i uppförsbackar och bromsa i nedförsbackar. Alla som någon gång har kört bil, eller cykel, tycker säkert att det känns som en väldigt vettig idé.
Förutsatt att det ekonomiska systemet fungerar på exakt samma sätt som en bil som kör på en kuperad väg – vilket ju, när man tänker efter, inte alls behöver vara sant.
Det är kanske därför man bör vara lite försiktig med analogier.

De ekonomiska stimulanserna från riksbankernas sida är nu inställda på fullständigt panikläge. Negativa räntor och massiva stödköp är verkligen att stå på gaspedalen. Ekonomin befinner sig alltså, om man ska utgå från trycket på gaspedalen, i den värsta uppförsbacken någonsin.
Samtidigt som arbetslösheten är förhållandevis låg och BNP växer med över tre procent. Någonting känns inte helt rätt här.

Inflationen vägrar ta fart – iallafall inte den inflation som ligger till grund för riksbankens mål. Om även aktiekurser och bostadspriser skulle räknas in i inflationen så skulle det antagligen se annorlunda ut.

Idén om att inflationen ska vara två procent bygger på insikten om att det av någon anledning är sunt för ekonomin om människors köpkraft minskar med två procent per år. Detta för att undvika en utveckling där konsumenterna väljer att skjuta upp sin konsumtion till senare. Om vi inte hade inflation, utan deflation, skulle ju varor och tjänster bli billigare med tiden vilket skulle leda till att det är bättre att vänta med att handla saker. Varför köpa ett nytt kylskåp nu, om samma kylskåp är en procent billigare om ett år?

Samtidigt är det lätt att konstatera en stor efterfrågan på konsumtionskrediter. Många tar till och med så kallade SMS-lån för att finansiera sin konsumtion. Det finns nästan ingen butik som inte erbjuder sina kunder att handla på avbetalning. Räntorna på sådana typer av lån är många gånger relativt höga.
I praktiken innebär det att många är beredda att betala mycket mer för att få en vara nu direkt, än vad de skulle få betala om de väntade med köpet till senare. SMS-lånens explosionsartade utveckling visar att väldigt många är beredda att betala tio till 20 procent högre pris för en vara nu, än vad priset skulle vara om de väntade med inköpet tills de hade sparat ihop pengarna.

Idén om att en låg, eller negativ, inflation skulle leda till att konsumenterna skulle skjuta upp sin konsumtion känns alltså felaktig. Jag tror att man köper det man vill ha och det man behöver så snart man kan, oavsett om det skulle vara billigare att vänta.

En annan anledning till den aggressiva penningpolitiken är att riksbanken är orolig för att kronan ska bli för stark i förhållande till andra länders valutor. Sverige är en ”liten och exportberoende ekonomi” och därför skulle det vara skadligt för vår ekonomi om kronan stärktes och våra varor blev dyrare på världsmarknaden.

Men här måste vi kanske fråga oss varför vi är exportberoende? Varför måste vi exportera varor till andra länder?

Kanske kan man, trots riskerna med analogier, försöka göra en analogi till sig själv för att förstå frågan.

Jag själv utgör en liten och exportberoende ekonomi. Det mesta av de varor och tjänster jag behöver måste jag köpa av andra. Jag kan helt enkelt inte själv tillverka en bil, en dator, en falukorv och en täckjacka. För att kunna ”importera” dessa varor måste jag ha pengar att betala med – pengar som jag får genom att exportera varor som jag tillverkar eller min arbetskraft via lönearbete. Jag är alltså exportberoende därför att jag är importberoende.

Säg att jag har en egen valuta i min egen lilla privata ekonomi och jag upplever att min valuta stärks i förhållande till andra personers valutor. De varor jag säljer blir då dyrare att köpa och jag tappar konkurrenskraft. Jag har då två alternativ. Antingen sänker jag priset på de varor jag säljer eller så sänker jag värdet på min valuta.

Om jag sänker priset på de varor jag exporterar så gör det ju egentligen ingenting. Den valuta som jag får betalt i, har ju stärkts. Så när jag ska köpa datorer, bilar och falukorvar så kommer jag att få mer av detta för samma mängd av min valuta. Min köpkraft som importör har alltså stärkts tack vara den starka valutan. Detta kompenserar prissänkningen på de varor som jag exporterar.

Om jag istället, sänker värdet på min valuta så behöver jag inte sänka priset. Säg att jag istället för att vilja ha betalt i guldmynt, kan tänka mig att ta betalt i monopolpengar. Då kommer jag att kunna sälja väldigt mycket av det jag exporterar. Men när jag sedan ska byta dessa monopolpengar mot de varor jag behöver importera så kommer jag att behöva betala väldigt många monopolpengar för att få några varor.

Om vi betraktar ett land och dess handelsbalans så borde det fungera på samma sätt. Om vi har en stark valuta så importerar vi mycket köpkraft när vi exporterar varor. Det intressanta är ju inte hur många pengar vi får in, utan vilken köpkraft dessa pengar representerar när vi vill handla för dem på världsmarknaden.

På aggregerad nivå borde alltså inte spela någon roll om hur vår valutas värde förändras i förhållande till andra länders valutor.

Så frågan är om det verkligen är meningsfullt att riksbanken via räntor och stödköp försöker styra inflationen och valutakursen. Om manipulationen kunde ske utan att det kostade något så spelade det kanske inte så stor roll. Men det är långt ifrån gratis att göra som de gör.

Den låga räntenivån riskerar att skapa finansiella bubblor inom aktiemarknaden och bostadsmarknaden. Om dessa bubblor spricker så kommer många att få betala ett högt pris. Den låga räntan gör också att olika grupper i samhället gynnas på bekostnad av andra grupper. De som sparar till sin pension har svårt att få avkastning utan att ta större och större risker och de som har haft möjlighet att lånefinansiera ett bostadsköp gynnas framför de som hyr sin bostad.
Man kan ha moraliska invändningar mot en sådan politik.

 

Med tanke på vilka grupper i samhället som gynnas och vilka grupper det är som missgynnas, så tycker jag att det är märkligt att så få politiska partier har denna fråga högt på sin agenda. Orättvis omfördelning brukar vara ett hett ämne i den politiska debatten.