Vad är en besparingsskog?

Här i Orsa där jag bor har vi en besparingsskog. För oss som har vuxit upp här är det en helt naturlig företeelse som vi liksom tar för given. Vi pratar om ”besparingen” i termer av: ”Jag ska upp på besparingen och fiska”, ”Vi hör om vi kan få hjälp av besparingen med det här” och ”Vad f-n håller de på med på besparingen, egentligen”.

När jag lika naturligt och ledigt pratar om besparingsskogen med vänner från andra delar av landet möts jag av ett fågelholksliknande ansiktsuttryck. Jag påminns om att besparingsskogar är något tämligen unikt. De finns bara här i norra Dalarna och på vissa håll i Norr- och Västerbotten.

Det har visat sig att historiebeskrivningen av hur det gick till när besparingsskogarna bildades är väldigt viktig och kanske avgörande för besparingsskogarnas framtid. Därför vill jag ge min bild av hur det gick till.

Här i norra Dalarna hade vi det så kallade storskiftet i slutet på 1800-talet. Det innebar egentligen att äganderätten till skog och mark stadfästes och strukturerades på ett sätt som i princip gäller än idag. Före storskiftet kan man säga att skogen tillhörde alla och ingen. Skogen var ingen viktig ekonomisk resurs och det fanns ingen anledning att vara noga med ”mitt och ditt” i skogen.

Men mot slutet av 1800-talet började skogen och råvaror från skogen bli viktiga och värdefulla resurser. Det var därför nödvändigt att styra upp ägarförhållandena. Vid storskiftet delades skogen ut till bönderna utefter hur stora gårdar var och en hade. Men långt ifrån alla skog blev privatägd. En stor del av skogen hamnade i statlig ägo.

Vid den här tiden bar både bönderna och staten svältåren 1866-67 i färskt minne. Det var faktiskt så illa att människor i norra Dalarna svalt ihjäl då, på grund av missväxt två somrar i rad. Kungen var trött tiggande representanter för allmogen i Dalarna som bad om bistånd och nödhjälp.

På andra håll där storskiftet hade gått fram såg man att bönderna inte hade förstånd att värdera den skog de hade ”fått”, utan sålde den till vrakpris till sluga ”träpatroner”.

Det var dessa två erfarenheter som låg till grund för besparingsskogarnas bildande.

Å ena sidan insåg man att det var viktigt, för att befolkningen i det fattiga norra Dalarna skulle kunna skapa sig sitt eget välstånd, att de själva fick bli ägare till den resurs som man såg att skogen skulle bli. Statens andel i storskiftet skulle alltså inte bli så stor här, som den blev på andra håll.
Man kan dra en parallell till dagens diskussion om att de skatteintäkter som genereras av vattenkraften borde stanna kvar i de bygder där vattenkraftverken finns och inte försvinna iväg och ytterligare driva på urbaniseringen av Sverige.

Å andra sidan insåg man att det fanns risk att bönderna, så snart de fått skogen, skulle sälja den för tre flaskor brännvin till någon utsocknes spekulant. Man skulle då vara tillbaka på ruta ett igen.

Därför skapades något som kan ses som ett mellanting mellan statligt och privat ägande. En tredjedel av skogen fick bli helt privat ägd av var och en som hade en fastighet. En tredjedel av skogen blev statligt ägd och en tredjedel av skogen avsattes i en gemensam förvaltning – en besparingsskog. Staten hade inget ägande i besparingsskogen, den ägdes gemensamt av de privata skogsfastigheterna utefter sinnrikt uträknade andelstal. Däremot satte staten strikta restriktioner för förvaltningen.
Reglerna (som uttrycks i lag och reglemente) är gjorda så att det ska vara omöjligt att sälja eller ens inteckna besparingsskogen.
Avkastningen får bara gå till sådant som kommer jord- och skogsbruket till nytta i bygden. Dessutom får avkastningen användas till sådant som kommer bygden till nytta, även om det inte går direkt till jord- och skogsbruk.

Förvaltningen sker lokalt av en förvaltare och en styrelse. Länsstyrelsen kontrollerar att förvaltningen sker enligt de lagar och regler som gäller – allt för att säkerställa att syftet med besparingsskogen efterlevs.

Så har det fungerat här i Orsa sedan 1879 och så fungerar det fortfarande. Avkastningen från de ca 60 000 hektar produktiv skog som finns på besparingen går bland annat till bidrag till vägunderhåll, skogsvårdsåtgärder, jordbruket och till lokalsamhället. I runda slängar är det fråga om 10-15 miljoner kronor årligen.
Fram till år 1937 togs alla pengar för sådant som vi gemensamt behövde göra i Orsa från avkastningen från besparingsskogen. Det fanns alltså ingen kommunalskatt i Orsa före 1937.
Det finns det nu. Minst sagt.

Besparingsskogarna, som företeelse ifrågasätts då och då, framför allt av ägarna till de större delägande fastigheterna. Senast förra året försökte bland annat Bergvik skog driva igenom ett nytt reglemente som skulle göra det möjligt att dela ut avkastningen i form av direkt utdelning baserat på andelstal. Om de skulle ha lyckats, hade syftet med besparingsskogen inte ha uppfyllts. Avkastningen skulle då inte ”stanna kvar i bygden” utan hamna i fickorna på ägarna till Bergvik skog.

Efter en sällan skådad folksamling där nästan alla mindre delägare (ca 1000 st) kom till årsstämman och röstade ned Bergviks förslag, ligger frågan nu för prövning i domstol.

Det är här det är så viktigt att historieskrivningen blir rätt. För de som ifrågasätter besparingsskogarna anser att de har ”x antal hektar i tvångsförvaltning” och att de förlorar på att de själva inte får hela avkastningen av sin andel i besparingsskogen – att nyttja som de vill.

Men alternativet till att bilda en besparingsskog, där på slutet av 1800-talet, hade högst sannolikt inte varit att den areal som blev besparingsskog, istället hade blivit privatägd. Alternativet hade mer sannolikt varit att skogen hade blivit en statligt ägd kronopark. Då hade dagens delägare till besparingsskogen inte fått ut en krona från den skogen. Pengarna hade försvunnit in i statskassans svarta hål.

Om jag har rätt, vilket jag tror att jag har, så ska delägarna till besparingsskogen inte se det som att de har skog i tvångsförvaltning. De ska istället se varje krona som besparingen kan generera som kommer delägarna till liten eller stor nytta som en ”bonus”. Det har nämligen inte kostat delägarna någonting att bilda besparingsskogen. Man har inte avstått från skog och mark till förmån för besparingsskogen.

Det är så jag ser på saken… Jag hoppas att de som tolkar lagen om besparingsskogar i domstolen har samma syn på saken.