Vad jag är när jag äter

Var ”du-reformen” under sextio- och sjuttiotalet ett misstag? Förlorade vi en del av vår identitet när vi ”lade bort titlarna”?

För mig som föddes i slutet på sjuttiotalet känns det oerhört gammeldags och omständligt att använda titlar.
Att säga ”Kan jag få bjuda disponenten på en cigarett?” känns mycket mer omständligt än att bara fråga ”Vill du ha en cigg?”.
Inte minst för att det hela bygger på att jag först måste ta reda på att disponenten är, just, en disponent.

Men kanske fyllde ändå titlarna en väldigt viktig funktion. Kanske vill vi inte vara ”du” med varandra? Eller snarare, vi kanske inte vill vara ”du” med oss själva och inför andra. Vi människor kanske inte vill reduceras till att vara bara en fysisk kropp – ett ”du” som vill, eller inte vill, bli bjudna på en cigarett. Vi vill vara något mer, vi vill ha en titel som säger något mer om oss än bara vad vi heter.

Det känns som att vi är på väg att återinföra titlarna. De gamla titlarna signalerade en viss utbildningsnivå, ett visst yrke eller en viss ställning i samhället. Titeln var ett resultat av långa studier, hårt arbete eller – i vissa fall – arv. Titeln signalerade till omgivningen vem man var.
De nya titlarna fyller ungefär samma funktion. De signalerar ofta ett moraliskt ställningstagande, eller åtminstone att man har ägnat tid till att fundera över någonting tillräckligt länge för att ha kunnat ta ställning.
De som inte har någon titel signalerar en moralisk underlägsenhet och ignorans inför de stora och viktiga frågorna.

Jag tänker på den uppsjö av preferenser när det gäller mat, som har kommit på senare år. Det finns en mängd titlar att välja på. Man kan vara vegetarian, vegan, lako-ovo-vegetarian, svegan, flexitarian, demivegitarian, pescetarian… etc etc.
Det viktiga är att man har möjlighet att vara något. Motsatsen till att vara något är nämligen är att vara inget – och det vill ju ingen vara.

Om det förr var viktigt att hålla reda på titlarna för att inte göra bort sig i sociala situationer, så är det om möjligt ännu viktigare nu. Lika pinsamt som det antagligen var att råka säga ”du” till någon eller att inte veta att disponenten var en disponent, är det idag att råka bjuda en svegan på en oxfilé från Brasilien.
Precis som före ”du-reformen”, förväntas vi idag ta reda på vilka ”titlar” våra middagsgäster har. Vi förväntar oss också att bli behandlade på det speciella sätt som vår titel kräver.

Vi som svävar i det vakuum av intighet som det innebär att inte ha någon modern titel har egentligen två alternativ. Antingen skaffar vi oss mer eller mindre strikta preferenser när det gäller mat och tar oss en befintlig titel ur högen, eller så gör vi det lätt och bekvämt för oss genom att skapa en ny titel.
Jag vet inte exakt vad den titeln skulle heta, men jag leker med tanken på att kalla den ”multi-sociotarian”.

I grova drag fungerar multi-sociotarianismen såhär:

Under veckorna äter vi lunch på jobbet. Vi väljer något av de tre alternativ som lunchrestaurangen serverar. Oftast väljer vi det som vi tror är godast. Ibland provar vi något nytt.
På vardagarna äts middagen i hemmet och menyn är ganska enahanda och består av rätter som vi kan laga och som vi vet att barnen tycker om. Det är inte alltid vi har alla nödvändiga ingredienser hemma och ofta orkar vi inte åka och handla det som fattas. Då bestämmer vi oss för att börja veckohandla och göra riktigt genomtänkta inköpslistor. Sedan svänger vi ihop något av de ingredienser vi har – och det blir sällan speciellt gott. Vi blir glada när vi hittar rester som vi sparat i frysen, som bara är att värma när inspirationen tryter.
På helgen försöker vi göra något extra gott och i den bästa av världar genereras då också tillräckligt med rester för att lösa middagsbestyren någon av dagarna i den kommande veckan.
När vi blir bjudna på middag äter vi med god min det som bjuds. Vi är tacksamma för att vi har vänner som vill bjuda hem oss ibland. Vi tycker att det är ett tecken på gott uppförande att inte peta i maten. Vi ser gott uppförande när vi bjuds på mat som en dygd och ett tecken på god uppfostran.

Se där!
Vips, så är jag något!