Vad jag tycker om facket

Många av mina läsare har hört av sig och undrat hur vad jag tycker om fackföreningar.

Nej, det där är givetvis inte sant, man jag behövde en ingress till texten och valde en som fyller tre syften. Dels signalerar den att jag har många läsare, dels signalerar den att dessa dessutom hör av sig till mig och vill veta vad jag tycker och dels ger den mig en anledning att skriva den här texten. I sin helhet är alltså ingressen en ren och skär lögn.

Får man ljuga?

Tja, jag skulle svara ”ja” på den frågan. Enligt libertarianska principer är allt agerande tillåtet så länge du inte kränker någons äganderätt eller initierar våld mot någon annan. En lögn, liknande den jag inledde den här texten med kan inte säga bryta mot dessa två principer.
Poängen är att den som blir känd som en lögnare får oerhört svårt att fungera med andra människor i det frivilliga samarbete som karaktäriserar ett kapitalistiskt och fritt samhälle. Därför straffar ett sådant samhälle, indirekt, en lögnare. Det är alltså fritt fram att använda sina egna talorgan till att formulera lögner om man vill – men man får också då själv stå för konsekvenserna.
Det går att tänka sig situationer där man skadar andra genom att ljuga. Om någon som är i en nödsituation frågar mig om numret till larmcentralen och jag medvetet säger fel nummer till den personen, så skulle man ju kunna säga att jag medvetet skadar en annan människa. Om det kan ses som att jag initierar en våldshandling mot den andra personen så är det enligt libertarianska principer fel. Jag har inte riktigt funderat färdigt på detta ännu – ni får gärna hjälpa mig att tänka. Fyll kommentarsfältet! (Återigen insinuerar jag att jag har många och engagerade läsare).

Vad tycker jag då om fackföreningar?

För att svara på det vill jag först försöka definiera vad en fackförening är.
Det är en grupp människor, som har ett gemensamt intresse, som väljer att organisera sig för att gemensamt driva vissa frågor.
Det finns inget i detta som strider mot mina principer. Människor som väljer att göra saker tillsammans är, tvärt om, en väldigt fin sak enligt mig.

Den pengar som fackföreningen samlar in kan användas för att vidta vissa åtgärder, till exempel strejka. Det finns inte heller i detta något felaktigt. Om någon inte vill använda sin egen kropp till att arbeta med en viss sak till en viss lön, så är det helt fritt fram att välja att istället använda sin kropp till att strejka. Visserligen blir arbetsgivaren drabbad av strejken och kanske även företagets kunder som inte får sina varor. Men, om man lever i en värld med enbart negativa rättigheter, så kan min rätt att få vissa varor eller tjänster levererade gälla över de strejkandes rätt att använda sina kroppar på det sätt som de väljer.

Men denna rätt måste ju också gälla företagets ägare. Företagets ägare måste ha rätt att använda sina pengar och resurser på vilket sätt de vill och därför borde det vara helt fritt att säga upp personer som strejkar. Återigen, rätten att använda sin egen kropp och sina egna tillgångar hur man vill, kan inte vara underordnad någon annans rätt att behålla sitt jobb.

Nyckelordet för att jag tycker att fackföreningar är en legitim företeelse är ”frivillighet”. Så länge de människor som ansluter sig till facket gör det av fri vilja så är det inga problem.
Det är heller inga problem att facket skapar privilegier i from av bättre löner och avtal till sina medlemmar, som givetvis icke-medlemmar kan räkna med. Det är ju liksom det som är själva vitsen med en fackförening – att det ska skapa ett mervärde till medlemmarna.

Ibland händer det att andra fackförbund tar ut sina medlemmar i sympatiåtgärder för ett annat fackförbund. Inte heller det är problematiskt om det sker frivilligt. Om jag, för att hjälpa de anställda på ett företag som är i strejk, vägrar att köra leveranser till och från det företaget så är det ju helt och hållet upp till mig. Men, jag får inte heller hindra någon annan att utföra de leveranserna.

De senaste dagarnas rapporter om dyra krognotor och andra utsvävningar inom fackförbundet Kommunals ledning är givetvis besvärande för hela förbundet. Om principen om att det är frivilligt att vara med i fackförbundet gäller, så kommer ett sådant beteende att straffa sig själv – vilket skapar incitament att inte agera på ett sådant sätt som retar upp medlemmarna. Om det vore fråga om tvångsanslutningar, där medlemmarna var tvungna att vara medlemmar, så kan  ju i princip ledningen bete sig hur som helst utan att varken deras position inom organisationen eller förbundets makt påverkas. Därför är möjligheten för medlemmarna att välja att gå ur, alltså ”rösta med fötterna”, kanske det bästa verktyget medlemmarna har för att hålla ordning på sin ledning.

 

Ur ett libertarianskt perspektiv finns det alltså ingen anledning att kritisera fackföreningar som konstruktion, givet att principen om frivillighet efterlevs.