Vad snygga de är i Stockholm!

I går åkte jag ned till Stockholm en vända. Jag åt lunch (man gör det i Stockholm) med en god vän och efter det deltog jag i ett panelsamtal på LRF.

Det som slår mig när jag besöker Stockholm är att alla är så fina i håret och har så fina kläder. Stockholmarna är snygga – helt enkelt.

Det är kanske den mest uppenbara skillnaden mot hur det är ute på landet. Här har vi ofta lite mer ”bekväma” kläder.

Vad beror det på? Vilka incitament har skapat denna skillnad i hur noga vi är med hur vi ser ut.
Jag är helt övertygad om att detta är ett resultat av att människor agerar rationellt.

En uppenbar anledning är, att det finns många butiker i Stockholm och att man befinner sig i närheten av en butik som säljer fina kläder oftare än vad vi som bor på landet gör. Att det finns fler butiker och att man har dessa butiker mer lättillgängliga gör att köpfrekvensen blir högre än vad den är på landet, där ett inköp av ett moderiktigt plagg ofta kräver en längre resa.

Men den viktigaste orsaken är nog den funktion som våra kläder har. Den uppenbara funktionen är att skydda oss från väder och vind och att skyla våra kroppar. Helt uppenbart är det inte den funktionaliteten som allenarådande styr klädvalen i Stockholm. Så vida det inte för tillfället är modernt med funktionsplagg – förstås.

Nä, en av klädernas viktigaste uppgifter handlar om varumärkesbyggande. Då menar jag inte klädernas varumärke, utan personens som bär kläderna varumärke. Genom valet av kläder signalerar man till sin omgivning vad man är för typ av person, vilka värderingar man har, vilket typ av jobb man har och om man är rik eller fattig.
Kläderna ger på någon sekund en massa information om oss. När man träffar många människor varje dag – människor som man inte känner – så är det viktigt att skapa ett gott intryck. Dessutom på en kort tid.

När man bor på en mindre ort så träffar man kanske inte lika många människor varje dag. Dessutom är de människor som man träffar sådana som man känner ganska väl. Gamla klasskamrater, släktingar, bekanta till ens föräldrar – helt enkelt människor som vet vem man är och vem man har varit.
I en sådan miljö finns ingen anledning att signalera detta via kläderna. Det kan snarare bli fånigt.
Det som gör att kläderna passar en person bra är inte bara dess passform – det är också hur väl de harmoniserar med personligheten hos den som bär dem.

Vi människor är kanske sällan så perfekta som de perfekta kläderna signalerar. Vi är slitna jeans, förra årets täckjacka och ett par slitna snowjoggers. Att då klä sig i något finare än det, när man rör sig i en miljö där alla vet vem man egentligen är – det blir bara fånigt.

Här på landet har vi alltså inte samma behov att signalera vilka vi är. Det är då rationellt att inte lägga så mycket pengar och möda bakom klädvalen. Det spar tid till annat.
I Stockholm, och i andra större städer, träffar du så många människor varje dag att du inte hinner visa vilken fin och härlig människa du är – på ett annat sätt än genom en välvårdad frisyr och snygga kläder.

Allt är frid och fröjd så länge dessa två världar hålls åtskilda, men när de möts blir det en del problem.

När jag åker till Stockholm i de kläder jag har på mig här hemma i Orsa så kommer dessa kläder helt plötsligt att betyda något – de sänder ut ett budskap om mig. Kläderna visar Stockholmarna – helt felaktigt – att jag inte har några ambitioner, att jag är fattig, att jag inte har någon känsla för stil och har dålig smak. Möjligen drar några den korrekta slutsatsen att jag är från landet. Ekvationens lösning blir då ganska lätt, men ändå fel – att människor från landet inte har några ambitioner, är fattiga och har dålig smak.

När jag bodde i Stockholm och kom hem till Orsa i de kläder jag hade på mig i Stockholm så blev det också helt fel. För nu träffade jag ju människor som visste vem jag var på riktigt. De visste att jag inte var så bra som mina kläder signalerade och då framstod jag som en högfärdig sprätt. ”Jaha, nu har han bott i Stockholm ett tag, nu tror han att han är nåt”. Här kommer vi också fram till en felaktig slutsats – att stockholmare är märkvärdiga, bara bryr sig om yta och ”tror att de är något”.

Jag brukar passa på att tanka bilen på macken här i Orsa innan jag åker till Stockholm. Det innebär att jag då har mina stockholmskläder på mig. Tydligen har personalen förstått hur det hänger ihop. ”Vad fin du är då – ska du till Stockholm, eller?” – brukar de fråga.

Livet i Stockholm är som en nyförälskelse – det är plumspapper i toalettstolen, det är finskjorta i TV-soffan och att inte lägga av en brakare i köket.
På landet är det mer som ett långt förhållande. Det är den sunkiga tröjan, mysbyxorna och att bajsa med öppen dörr.

Jag föredrar nog det senare, iallafall i långa loppet.