Varför man blir tjock och fet

Att vissa personer lyckas hålla sig hälsosamt smala medan andra personer i accelererande hastighet växer i färdriktningen – det är väl orättvist?

Orättvisor måste, enligt den nutida postmoderna förklaringsmodellen ha en strukturell förklaring. Så även denna ytterst ojämlika fördelning av kroppsvikt oss människor emellan.

I det av socialistisk politik präglade Sverige kändes det kanske naturligt att leta efter förklaringen i den ojämlika fördelningen av välstånd och rikedom. Det visade sig nämligen att rika personer var smalare och hade bättre hälsa än fattiga personer.
På något sätt försökte man leda i bevis att det var dyrare att äta nyttigt och därmed var det de fattiga som, av ekonomiska skäl, hänvisades till att äta onyttig mat.

Men det är ju inte sant. För det första så verkar vi ju inte ens vara överens om vilken mat som verkligen ÄR nyttig. Det är ju alla tusentals olika dieter ett bevis för. För det andra är det ju enkelt att konstatera att det är mängden kalorier man stoppar i sig i förhållande till de kalorier man gör av med som avgör om man blir fet.
Det är dyrare att köpa en stor hamburgare än en liten och det är dyrare att köpa två än att köpa en. Även om tanken att det skulle vara dyrare att äta lite än att äta mycket stämde så väl in i den förklaringsmodell som vi så gärna applicerar på allt här i Sverige, så har vi nu fått överge den.

Men ändå verkar det som att vi måste hitta en förklaringsmodell som bygger på orättvisor. Den nya förklaringsmodellen bygger på att det är kunskapen om hur och vad man ska äta som är orättvist fördelad – och det är därför även kroppsvikten är orättvist fördelad. Nu måste det satsas på hemkunskap och skolkök!
http://www.bt.se/ledare/kunskap-ar-det-enda-nyttiga/

I princip: Människor blir feta för att de inte vet hur de ska äta.
Bullshit! – enligt mig.

Det är gott att äta och det är godare att äta sådant som innehåller mycket kalorier än sådant som inte gör det. Mat i stora mängder och mat som är ”onyttig” skänker en omedelbar tillfredsställelse och – faktiskt – tröst. Mat anses faktiskt vara det effektivaste ångestdämpande medel som vi människor har att ta till. Det är därför människor som mår dåligt av sin övervikt, utan att veta om det, ofta självmedicinerar sin ångest genom att… äta mer.

Olika människor har olika benägenhet att prioritera kortsiktig tillfredsställelse framför långsiktig. Det brukar heta att olika människor har olika tidspreferens.
Jag är helt övertygad om att det är det här som är förklaringen till allting.

Människor som inte gärna skjuter upp njutning väljer att spela fotboll eller göra något annat som är kul framför att läsa läxor.
Människor som inte vill skjuta upp glädjen av att få sin första lön väljer att börja jobba med något lågavlönat yrke istället för att studera vidare på tuffa och långa högskoleutbildningar.
Människor som vill ha omedelbar tillfredsställelse väljer att slösa istället för att spara.
Människor som hellre väljer en god brakmiddag framför en mager sallad, gör det därför att de helt enkelt inte tycker att chansen till ett längre och friskare liv inte är värd salladsplågan.
Människor som prioriterar kortsiktig njutning blir inte högavlönade akademiker med ett stort sparkonto och rutor på magen.

”Människor som joggar lever fem år längre, men å andra sidan har de människorna spenderat de fem åren i joggingspåret”

Om man tycker att det är tråkigt att jogga, så har jag den allra största respekt för att man inte är beredd att byta chansen till fem års längre liv mot lidandet i joggingspåret.
På samma sätt tycker jag att vi ska sluta klandra dem av oss som gillar att ta några öl och äta en god och stor måltid. Vi har helt enkelt en kortare tidspreferens.

Den tidspreferens som olika människor har ligger djupt rotad. Jag skulle säga att den är lika svår att göra något åt som det faktum att vi människor är olika långa.
Om vi accepterade det och slutade skuldbelägga människor som är överviktiga så skulle vi åtminstone minska den delen av frosseriet som görs i syfte att självmedicinera sin ångest.