Vargar, chips, Greider och socker

För några år sedan fick jag möjlighet att lyssna till ett föredrag av Göran Greider. Han hade bjudits in för att prata om landsbygdsfrågor i allmänhet och vargfrågan i synnerhet.
Syftet med att bjuda in honom var att vi skulle få ett annat perspektiv och hjälp att, så att säga, förstå dem som inte tycker som oss. Det var ett friskt och klokt initiativ, tycker jag.

Greider höll, i min mening, ett ganska tamt och lamt föredrag. Han gjorde lite (eller… ganska mycket, snarare) reklam för de böcker han skrivit och han berättade om hur han lyckats gå ned väldigt mycket i vikt. Tricket för att gå ned i vikt var att sluta äta chips. Det är ett väldigt bra tips. Det krävs dock både beslutsamhet och karaktär för att lyckas. Chips är nämligen väldigt gott.

Efter föredraget fanns det möjlighet att ställa frågor och då jag inte tyckte att Greider hade gett svar på de frågor som, i alla fall, jag hade hade förväntat mig, ställde jag följande fråga. (Jag försöker återge den ganska ordagrant ur minnet)

”Jag har en nära bekant som verkligen älskar att jaga. Han har jagat i hela sitt liv. Jakten är det som skänker mening och lycka åt honom. När jobbet är tråkigt och enahanda så är det vetskapen om att det snart är älgjakt, harjakt, bockjakt eller fågeljakt som drar i gång, som gör att han ändå orkar med ytterligare en vecka på det ganska enformiga och tråkiga jobbet han har. Sedan vargen kom, och blev så utbredd som den är idag, har dock all den lycka som jakten skänkt försvunnit. Det som tidigare bara var glädje har nu förbytts i oro. Oro för att hundarna ska bli attackerade. En oro som gör att han nu inte jagar längre.
Hur skulle du förklara för honom att den vargpolitik som i dag förs är klok och bra? Hur skulle du välja argumenten så att min granne kan förstå och acceptera den nuvarande ordningen?”

Greider fann sig ganska snabbt och svarade ungefär såhär.

”I hela mitt liv var det chips som gav mening och lycka. Det var vetskapen om att jag snart skulle få komma hem och äta chips som gjorde att jag stod ut på jobbet. Det var chips som höll mig uppe när allt kändes tungt.
Men det var jättelätt att sluta äta chips. Jag bara bestämde mig.
Därför skulle jag tala om för din granne att det är lika lätt att sluta med jakt som det är att sluta äta chips. Jag skulle råda honom att hitta en annan hobby, helt enkelt.”

Där och då var jag ganska mållös. Jag, som ju känner den person som fick illustrera min fråga, vet att ett sådant svar skulle vara direkt kontraproduktivt om syftet var att göra honom mer vänligt inställd till vargpolitiken. Det skulle, rent ut sagt, vara en fullständig katastrof att svara så.
Jag kan väl säga att jag inte var nöjd med svaret och jag önskade att vi hade bjudit in någon annan, som faktiskt åtminstone försökte ta ämnet seriöst.

Nu har mycket vatten runnit under broarna sedan detta hände och Greider verkar ha ändrat sig i sin syn. Inte på vargfrågan och hur den dialog mellan olika intressen som behöver föras, ska föras – utan på hur man ska gå ned i vikt.

Där och då verkade han vara av uppfattningen att det bara var att sluta äta chips – något som var lätt att göra. Jag har nu förstått att Greider förespråkar statligt ingripande i form av skatt på socker.
Jag vet inte om det råder en annan logik när det gäller sötsaker än chips, men den här episoden tänker jag på varje gång jag ser att Greider skriver eller säger någonting om att det är dags för sockerskatt.